Yttrandefrihetskris!


En fri översättning av Pat Condell’s video ”Free Speech Crisis” – Översättningen är gjord för att passa Sverige.


Här i Sverige har vi en yttrandefrihetskris eftersom lagen har blivit mycket mer progressiv och därmed mycket mer auktoritär när det gäller att genomdriva de olika veto som nu styr vårt tal, som ”häcklarens veto”, ”upploppsmakarens veto”, och i synnerhet ”det säkra rummet, stackars mig crybabies känslor veto”.

Inte bara det, lagen tillämpas också selektivt och politiskt av polisen som är mindre intresserad av att fånga brottslingar än att tala om för oss hur och vad vi ska tänka.

Hur annorlunda saker var i det här landet när man kunde säga i stort sett vad man ville, så länge det var sant och inte direkt anstiftade till våld. Förr i tiden när vi trodde att detta var yttrandefrihetens hem, där idéer kunde uttryckas fritt och kraftfullt, och där du inte kunde arresteras för ett smaklöst skämt.

Men saker och ting har förändrats radikalt under de senaste åren, och nu genomlyses vi av subjektivt framtvingade ”hatpropagandalagar”, där du kan arresteras om du säger något som kan orsaka oro och ångest för människor som är fast beslutna att bli oroliga och bedrövade av din yttrandefrihet.

Men om undertryckandet av din födslorätt orsakar dig oro och ångest, så kommer du inte att se någon arresterad för det. Det är fel typ av larm och nöd. – Ditt larm och din nöd är hat.

Det har blivit ganska modernt att anklaga människor som uttrycker ovälkomna åsikter för att missbruka yttrandefriheten och för att sprida hat.

Även om hat är en oerhört kraftfull och intensivt fokuserad känsla som kan få människor att göra riktigt hemska saker. Det är den mörkaste känslan, den mest våldsamma känslan. Det är väldigt, väldigt extremt. Ändå kastas ordet ”hat” omkring idag som en frisbee.

Bara avslappnat kastad på människor som verbal syra, vid minsta ursäkt. Varje ovälkommen åsikt är hat. Varje föga smickrande kommentar är hat. Varje obehaglig sanning är hat.

Om ni röstar på en otillräckligt progressiv politisk kandidat kommer ni att få höra att ni röstar för hat.

Och nu har detta mycket extrema ord krånglats in i lagen, som om alla som säger något stötande eller förolämpande mot en annan person konsumeras av denna flyktiga och farliga känsla.

Det behöver inte ens vara ett brott för polisen att sticka in näsan och märka det som hat. De är alldeles för upptagna med att våldsamt attackera fredliga demonstranter och knäböja för inhemska terrorister för att utreda faktiska brott som inbrott, stöld eller misshandel, men om du säger något som sårar någons känslor, även om du inte bryter mot någon lag, kommer polisen att göra sig besväret att registrera det som vad de kallar en icke-brottshatincident – det är ”hat” -incident – som sedan går vidare till en databas som kan påverka dina framtida anställningsmöjligheter.

Gillar du vart det här är på väg? Det är en del av ”Common Purpose”.  Och om du inte vet vad ”Common Purpose” är, föreslår jag att du letar upp det.

”Hatpropaganda” är en progressiv term, och som de flesta progressiva termer är det en skamlös lögn.  Ordet ”hat” har cyniskt felaktigt använts för att felaktigt tillskriva de mörkaste motiven, och att göra vad det är kopplat till låter som om det är det värsta i världen, när det inte är det. Att vara stötande eller förolämpande är inte hat. Ovänliga ord, nedsättande kommentarer, hån och förlöjligande även baserat på personligt utseende eller sexualitet eller religion eller ras. Dessa saker kanske inte är så trevliga, men de är inte hat.

Ogillande och ovänlighet, trots vad vår politiserade ”Common Purpose” fullspäckade polis kommer att berätta för dig, de är inte heller hat. De är inte ens nära. Inte heller att säga den enkla sanningen när man diskuterar den senaste progressiva besattheten, transgender, en fashionabel neuros och en minoritets freak-show som har blivit ett fullständigt frontalgrepp på den kvinnliga identiteten och tillåts förstöra kvinnors sport och mentalt ärra en generation av lättpåverkade barn.

Sanningen är att en man inte kan bli kvinna mer än en apa kan bli en gris. Och det är en utbredd syn i vårt samhälle, men om du uttrycker det kommer du att anklagas för hatpropaganda, även om det inte finns något hat i det uttalandet alls. Det är en åsikt om verkligheten, eller overklighet i det här fallet. Termen ”hatpropaganda” är inte bara ett missbruk av språket, utan också ett lagmissbruk.

När det gäller att övervaka åsikter och höja känslorna över sanningen gör lagen anspråk på vår frihet som den inte har rätt till.

Vi har alltid haft lagar, och vi behöver lagar, för att hantera verkligt skadliga ord, som illvillig lögn eller direkt anstiftan till våld. Men när lagen lägger sig i åsiktsyttringar, hur stötande eller provocerande den åsikten än må vara för vissa, är det ett steg för långt.

Varje människa utan undantag har rätt att tala från hjärtat.  Det finns ingen mer grundläggande rättighet, och det är utanför lagens legitima jurisdiktion i det liberala samhället som vi påstår oss vara.

Varje politiker som måste lagstifta om censur av åsikter är ett misslyckande och ett bedrägeri. Om du har sabbat ditt samhälle så illa att du måste hindra folk från att prata om det, så är du problemet. Om, tack vare din hänsynslösa politik, din inkompetens och din dubbelmoral, att stänga in folk är det enda sättet att hålla den allmänna ordningen, låt det då finnas allmän oordning och ta itu med det. – Att inskränka yttrandefriheten eftersom vissa människor kan vara våldsamma är som att skylla på ett våldtäktsoffer för att klä sig på fel sätt.

Våldet är problemet, inte yttrandefriheten, som är lika viktig för vår civilisations hälsa som syre är för vårt blod. Och det finns ingen plats i ett sunt samhälle för ”häcklarens veto”, det finns ingen plats för ”upploppsmakarens veto”, och det finns verkligen ingen plats för det ”säkra rummet, stackars mig crybabies känslor veto”. – De kallade mig ett fult namn, boo-hoo. Det är för viktigt för det.  

Detta är det geniala i USA:s första tillägg. De som skrev den visste vad de gjorde. De visste att lagen inte kan lita på yttrandefrihet eftersom lagen är gjord av karriärpolitiker som inte kan lita på någonting. Om du har ett egenintresse, och alla karriärpolitiker har det, kommer du att vara subjektiv, du kommer att vara selektiv, du kommer att vara ändamålsenlig, du kommer att vara partisk, du kommer att vara felbar.

Du kommer att släppa bollen. Och så har det visat sig här i Sverige, se bara på Stefan Löfven. Tidigare tänkte vi på yttrandefrihetens hem, där vårt tal nu är så polisiärt att polisen kommer att kontakta dig för att kontrollera ditt tänkande om du säger fel sak online.  Som de flesta vet vid det här laget är problemet med den svenska polisen för mycket ”Common Purpose” och inte tillräckligt med sunt förnuft. Så vi kan alltid lita på att de ger ett snabbt exempel på varför lagen inte kan lita på yttrandefriheten. 

Oavsett om det handlar om att arrestera människor för harmlösa skämt eller hota en journalist med utredning för orden från den person han intervjuade, och nu nyligen såg vi polisen knäböja med en skylt som löd: ”White silence is violence.” Man skulle inte ens kunna tro att det här var Sverige längre.

I Skottland t.ex. där de har en egen liten miniregering, har de just antagit en lag som kommer att få dig arresterad i ditt eget hem för att uttrycka åsikter som kan väcka hat. – En enda anklagelse, så kan det betyda precis vad de vill att det ska betyda.

Vad är vi egentligen så rädda för att vi måste skända språket och göra kraftfulla ord som ”hat” praktiskt taget meningslösa? Och varför är vi så rädda för ord att vi måste låtsas att de är motsvarigheten till våld?

Det finns ingen anledning för censur och säga att dåliga idéer kan bli populära om vi inte tystar folk. Om det är dåliga idéer, visa oss hur de är dåliga, och de kommer inte att bli populära. Det är så det fungerar i ett sunt samhälle som litar på sig självt för att få saker rätt. Och det är det enda sättet att bli av med dåliga idéer.

Censur är som att måla över en fuktig fläck på väggen och låtsas att den inte är där. Det kommer att komma igenom ändå och ju längre du ignorerar det, desto mer skada kommer det att göra. Ord är bara ord. De är inte våld, inte ens rasistiska förolämpningar, hur obehagliga de än är.  

Ordet ”rasist” har naturligtvis tömts på all betydelse, men vi vet alla hur verklig rasism låter, och alla som i dag uttrycker genuint rasistiska och hatiska åsikter i Sverige kommer alltid att förlora fler vänner än de vinner. De bör ha friheten att tala från hjärtat, liksom det är deras rätt i ett liberalt samhälle.

Priset för att förvägra dem den rätten är helt enkelt för högt. Förlöjligande är det bästa desinfektionsmedlet för dumma idéer och för fula idéer. Låt alla uttrycka vad som finns i deras hjärta, även om det är hatiskt. Låt det sedan utmanas, motbevisas, exponeras för ljuset, göras löjligt och skrattas åt.

Vad är vi rädda för? Vårt samhälle är mer än kapabelt att eliminera dåliga idéer organiskt utan att lagens storlek fyrtiofem med ”Common Purpose”, stövlar in och trampar över hela vår yttrandefrihet.

Lagen kan inte lita på yttrandefrihet eftersom de människor som gör lagen inte kan lita på att inte bokstavligen ta sig friheter, och de människor som upprätthåller lagen kan man inte lita på att de inte bete sig som Gestapo.  

Benjamin Franklin sade berömt; ”Den som vill störta en nations frihet måste börja med att kuva yttrandefriheten.”

Det är vad som händer med oss i Sverige. Vår frihet störtas. Vi är mindre fria att säga vad vi tycker än någonsin tidigare under min livstid.

Vår polis har blivit tankepolis. Efterlevnaden av lagen har blivit politisk och subjektiv. Om vi accepterar detta som en styrande princip kommer den auktoritära ”Common Purpose” mentalitet som driver dessa lagar ner i halsen på oss att få farliga idéer som att vi måste undertryckas för det ”gemensamma bästa”.

Om vårt land inte ska falla ned i tyranni måste vi frikoppla lagen från yttrandefrihet och från rätten till yttrandefrihet, hur stötande det uttrycket än må vara.

Vi behöver vår egen motsvarighet till USA:s första tillägg. Inget mindre än så duger.

En konstitutionell garanti för att vår regering inte kan anta någon lag som hindrar oss från att säga vad vi tycker.

Vi har sett tillräckligt nu för att veta att utan en sådan garanti kommer vi aldrig att leva i ett fritt land igen.