Barnens hälsa, trygghet och säkerhet sätts inte i det främsta rummet Del 2/2


Gullian kämpar för sin sons liv och hälsa. Efter att ha sett till att få ensam vårdnad om pojken, så misstänks pappan på goda grunder för misshandel och sexuellt utnyttjande. Den här artikeln utgör ingen trevlig läsning, men det som här beskrivs är verifierat genom ljudupptagningar, vittnesintyg och bilder.

Barn misshandlas, våldtas och skadas allvarligt, men trots det så fungerar i många fall inte den samhällsorganisation som ska fungera som samhällets skyddsnät. Det är därför viktigt att lära sig att se tecken på att barn far illa.

 

Här fortsätter artikeln om Gullians kamp för sin son Marcus.

 

2017 – ett år fyllt av övergrepp

När Marcus efter helgumgänget kom hem efter trettondagshelgen, så såg Gullian direkt att det var något som var fel.
Tre dagar senare berättar pojken att det gör ont i snoppen. Han berättar att pappan har dragit i snoppen och att han har gjort likadant.

När pojken två veckor senare kommer hem från pappan, så har han återigen ont i snoppen och i ryggen. Marcus berättar då att det stinker under täcket när pappan har dragit i snoppen. Ytterligare två veckor senare har Marcus återigen ont i snoppen när han kommer hem från helgumgänget med pappan.

På sin sexårsdag ska Marcus förhöras om det som hans pappa har utsatt honom för. Marcus är jättebesviken över att han ska behöva gå dit på sin födelsedag. Under förhöret vågar Marcus dock inte berätta vad som har hänt hemma hos hans pappa. Under förhöret kommer det dock fram att Marcus inte alls tycker om att vara hos sin pappa och att ingenting är bra där. Marcus säger även att det har hänt något hos pappa som pojken inte tycker om. Förhörsledaren frågar vad, men Marcus vågar inte berätta. Samtidigt säger Marcus att allting är bra hemma hos hans mamma.

Efter förhöret går socialsekreteraren Carina Grossman fram till Marcus som står med en leksakshund, och Marcus säger ”voff, voff!”

Carina Grossman frågar då Marcus ”Vad säger hunden?”, varpå pojken svarar ”Att jag behöver hjälp”. Carina Grossman frågar då ”Med vad?”, och Marcus säger ”Med något hemma hos pappa”. Grossman frågar då ”Är det det att pappa drar i snoppen som är problemet?”  varpå Marcus svarar ”Ja!”.

Grossman frågar då om hon får komma till Marcus förskola, men han vill inte att hon skall komma till dit, för han vill inte att hans fröken och de andra barnen skall höra, eftersom, som han säger ”Carina vet ju att pappa drar i snoppen. Hon sade ju det”.

I brist på bevis läggs brottsutredningen ned, och någon uppföljning av förhöret görs inte. När Gullian berättar för socialsekreteraren Carina Grossman vad Marcus har berättat, så hånas Gullian.

En vecka senare besöker Carina Grossman Marcus på hans förskola. Marcus berättar då att hans pappa drar i snoppen. Marcus förklarar samtidigt att han vill bo hos sin mamma och hälsa på sin pappa ibland, men då bara över dagen och inte stanna där över natten. Carina Grossman vinklar då samtalet till att det skulle vara Marcus mamma Gullian som skulle ha sagt till Marcus att  pojken ska säga så.

Carina Grossman ljuger även för barnskyddsteamet när hon påstår att Gullian inte vill delta i ett utredningshem. I själva verket var det Marcus pappa som inte ville delta i det. Trots att Gullian har fått två stycken intyg från BVC om att de har fullt förtroende för Gullian i egenskap av vårdnadshavare, så påstod Carina Grossman osant att det på BVC skulle finnas oro på grund av Gullian.

I stället för att utreda om det skulle vara så att Marcus utsätts för övergrepp när han är hos sin pappa, så utreder Carina Grossman Gullian. Grossman går igenom Gullians sjukhusjournaler tio år tillbaka i tiden och förvränger och hittar på saker, så att det ska passa in i hennes utredning! Grossman hetsar därefter pappan och uppmanar honom att ta
ansvar och stämma henne om vårdnaden av pojken. För pappan avslöjar Grossman den 5 december innehåll i Gullians sjukhusjournaler, vilket bevisas av att han sade att han skulle använda alla instanser emot Gullian som skulle komma att falla på eget grepp genom sina sjukhusjournaler.

Efter den efterföljande helgen med pappan är Marcus uppskruvad och nervös. Pojken  säger då snabbt, som om han egentligen inte skulle få berätta det, ”Pappa sade att jag inte fick ringa till mamma”. Några dagar senare
är Marcus förtvivlad och gråter säger att han inte tycker om att vara hos sin pappa. – Jag tycker inte om att vara där. Han drar i snoppen”, säger Marcus och gråter vidare.

Marcus bekräftar om och om igen vad som händer hos pappan och varför Marcus inte vill vara där. Gullian framför detta till myndigheterna, men ingen lyssnar på vare sig henne eller pojken trots att hon har spelat in pojken när han säger det. Några dagar senare beslutar tingsrätten att Gullian får umgängesrätt till Marcus men att pojkens boende ska överflyttas till pojkens pappa.

När Marcus får reda på det så säger han: – Mamma! Kom vi går till Arlanda. Lyssna på mig! Kom mamma, Vi går till Arlanda. Kom nu! Vi åker till Mervyn, för de vet inte var hans dörr bor.

Några veckor senare tar Gullian med sin son till läkaren Nils Wåhlin i Uppsala, eftersom Marcus under en längre tid har klagat på ryggsmärtor. Den tidigare ultraljudsundersökningen visar på en utvidgning på vänster njure, något som bör kollas upp. När hon kommer hem med sonen från läkarbesöket, så säger Marcus att han inte vill vara  hos sin pappa, att det är jobbigt hela tiden och att det är hos Gullian som han vill vara.

På frågan om vad det är som är jobbigast hos  pappan svarar pojken: – När pappa drar i snoppen…
Några veckor senare, vid en överlämning säger Marcus:  – Mamma! Om pappa dör – får jag vara
med dig varje dag då?”

När Gullian några dagar senare tar sin son till Junibacken, så är pojken trött och vill att hans mamma ska bära honom. Hon tar upp honom och han säger då: – Aj, aj! Det gör ont i snoppen.

Någon vecka senare besöker Marcus halvsyster Angelica pappan, och när Gullian hämtar Marcus för helgumgänget, så ser hon ett mycket tydligt blåmärke över pojkens ena ögonlock som nu är gul-blå-lila. Dagen därpå klagar pojken så mycket på smärta i snoppen att Gullian kontrollerar hur den ser ut.

Hon får en chock! Det är nu ett öppet sår  på snoppen som är inflammerad, svullen, röd och blå. Hon tar några bilder på det för att  dokumentera skadorna. Marcus berättar då att pappa drar i snoppen två gånger varje dag och även på morgonen. Marcus säger även  att han själv sover dåligt, har mardrömmar och är rädd och att ingen håller om honom hos pappa och att hans pappa snarkar. Under den här tiden är pojken på sin nya förskola i Stockholm hela dagarna, från klockan 8.00- 18.00. Han är det sista barnet som hämtas, och han varken dricker vatten eller går på toa när han är där.

I maj månad börjar Marcus att kasta kraftigt med huvudet i ryckiga rörelser. Han har fått tics som han har hela tiden, förutom när han sover. Tics är ett tecken på någon form av stress. I Lidköping tillbringar Marcus en helg i mitten av juni, då hans halvsyster Angelica tar studenten. En vecka därefter berättar han att han har ont både i foten och i snoppen.
Han berättar för Gullian att hans tre äldre halvsyskons mormors hund har bitit honom foten.

Foten har ett sår och är svullen, men varken pappan eller någon av släktingarna har brytt sig om skadan. Gullian åker med pojken till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, och för barnläkaren Kristian Wright berättar Marcus där att han får ont i snoppen för att hans pappa drar i snoppen och att Marcus då även gör det. Marcus berättar även att pappan drar i snoppen varje dag.

Barnläkaren skickar på grund av detta in en orosanmälan till socialtjänsten. Samma läkare följer upp ärendet och kontaktar socialtjänsten efter några dagar och undrar hur det går med ärendet. Efter ytterligare några dagar kontaktar han återigen socialtjänsten. Barnläkaren vill remittera Marcus till BUP och tycker att pojken ska ha en egen samtalskontakt där.

I slutet av juni har Marcus kräkts på förskolan. När Gullian och hennes väninna Johanna går upp till Marcus pappas kontor, så är Marcus extremt trött. Gullian tillåts att ta med Marcus ut i endast en timme. Marcus är då mycket kinkig, missnöjd, trotsig och  slår på sin mamma. Han vill inte ha glassen ”För att den smakar snopp”, säger han.

Gullian och Johanna är helt chockade, och Gullian frågar ”hur smakar snopp?”
– Du vet, svarar Marcus.
– Nej, det vet jag inte, du har aldrig sagt så förut, säger Gullian.
– Jag gjorde det sist jag var hos pappa, under täcket, berättar Marcus.

Övergreppet inträffade alltså innan pojken kräktes på förskolan, och sedan dess smakar glass snopp. Dessutom har Marcus återigen ont i sin snopp.

Tre veckor senare finns det återigen ett öppet sår på Marcus snopp. Efter det reser Marcus på semester tillsammans med pappan, och de tre halvsyskonen turas om att komma dit. Pojken berättar senare att halvsyskonen har slagit honom där, och han berättar att det är värre när syskonen är med och att den  värsta av dem är storasystern Rosita – hon som studerar till polis. Efter semestern kommer Rosita även till Stockholm den 15-16 augusti, och den 16 augusti har Marcus ett blåmärke på sitt högra öga.

I oktober har Marcus blivit dominerande och bestämmer, styr och ställer över sina kompisar. Dessutom fryser han nu aktivt ut vissa av barnen på förskolan. Han är högljudd och blir fort arg om det inte blir så som  han vill ha det. Han har aldrig tidigare utåtagerat mot någon kompis på det sättet. Vid ett senare tillfälle ska Rosita hämta Marcus i skolan. Marcus slutar bokstavligen att andas när han ser henne. Han är mycket rädd för henne. Dagen därpå är han alldeles
röd och svullen över sina nedre ryggkotor. och han har ett stort färskt blåmärke. På ryggen syns det även två gamla blåmärken. Marcus halvbror Andini besökte Marcus och hans pappa i slutet av september.

Den 11 oktober har Marcus en besökstid hos en ryggläkare. Då hotar Marcus pappa med att kontakta tingsrätten för att få till ett kontaktförbud om det skulle vara så att Gullian skulle ta sonen till läkaren. Detta är den andra gången som pappan avbokar en remitterad tid till en läkare. Gullian har därefter ett möte med familjerätten som uttrycker att de anser att pappan gör helt rätt!

Nästa dag går Gullian för att titta till sin son. Hon skymtar då blåmärken på hans smalben och frågar vad han har gjort på benen. Pojken drar då snabbt undan benen och säger ”inget”. Halvsyskonen har med största sannolikhet turats om att misshandla pojken. En inte helt osökt fråga blir då självfallet ”vad beror det på?” Vilken gemensam nämnare har halvsyskonen?

Halvbrodern Andini besöker i slutet av oktober pappan och Marcus. Efter det har Marcus blåmärken på armar, smalben, höft och rumpa. Marcus säger då även att han har ont i snoppen och förklarar att hans pappa
numera gör ”det” lika ofta. Det är nu som Marcus berättar att han har fått alla blåmärken av att halvsyskonen har slagit honom. Pojken förklarar nu även hur halvsyskonen har misshandlat honom, och han berättar att de vill tvinga Marcus att säga att det är Gullian som skulle ha slagit honom. När Marcus vägrar att göra det, så matar de på med knytnävsslag över hans smalben, slår honom på hans ögon, i ryggen, magen och ljumskarna, på knäna, fotknölar och höfterna – ja överallt, och hans pappa gör likadant. Detta är mind control (hjärntvätt).

Om de blåmärken som Gullian tidigare hade sett på Marcus smalben berättar nu Marcus att de berodde på Angelica. Hon slog honom i soffan i vardagsrummet, och hon slog honom med sina knytnävar. Sedan visade pojken hur hon gjorde. Märkena på ryggen berodde på Rositas och Andinis misshandel  av Marcus.

Familjerätten beslutar om att ett barnsamtal skall genomföras med Marcus som då berättar att han tycker om och vill att hans mamma ska komma till skolan och att han oftare vill prata med henne, och han berättar även att han har ont i ryggen. Inget av detta tar familjerätten dock upp i sin utredning.

Familjerättsutredaren Ingrid Laurell frågar Marcus: om du var domare och du fick bestämma – hur skulle du då vilja ha det? Skulle du vilja ha det som du har det nu eller skulle du vilja förändra din situation?
Marcus svarade då: ”Mamma, mamma, till mamma”.

Familjerätten förde dock inte in denna avgörande information i sin utredning.

Marcus utåtagerar på skolan, där personalen ständigt tvingas att ”jobba” med hans beteende. Hans lärarinna Ulrika Ericson säger  att Marcus kommer efter i skolan. Fritidsledaren Tomas Björkman säger att pojken tycker om att vara dominant och att han tycker om att trycka ner andra barn och  konstant ska hävda sig, men ingen gör något eller ens frågar Marcus hur han mår, trots att  hans beteende signalerar att han vill ha hjälp!

Förskolan tar parti i vårdnadsfrågan genom att undanhålla viktig information om pojken, och personalen ljuger genom sina yttranden till socialtjänsten och familjerätten att allting är bra. De är manipulerade eller så vågar de inte ta ställning till förmån för pojkens trygghet och säkerhet. Den sexårige pojken är nu helt slut och vädjar till sin
mamma:  – Mamma! Lova att komma i morgon, lova, mamma! Lova att komma i morgon! Jag är
så trött, jag är så trött

De andra förskolebarnens föräldrar kontaktar skolan och klagar på att deras barn mår dåligt av Marcus beteende mot dem. De pratar med Gullian och undrar hur skolan jobbar med det. De undrar även om Marcus har fått komma till någon kurator. Gullian svarar att skolan håller henne utanför alla samtal om eventuella insatser trots att hon är
pojkens vårdnadshavare. Hon berättar även att hon inte vet om det är så att hennes son
får träffa någon kurator eller inte, men att hon utgår ifrån att han inte har fått göra det, eftersom han inte har berättat något sådant. Däremot lugnar skolan de oroliga föräldrarna genom att säga att de ”har god kontakt med fadern”.

Pappa stoppar aktivt alla möjligheter till vård och behandling, liksom det faktum att han stoppar läkarbesök och BUP-kontakt, trots att en barnläkare har remitterat Marcus till barn- och ungdomspsykiatrin. Alla inom socialtjänsten har sett problemet, men det är inte någon som gör något för att hjälpa pojken. De gör dock allt för att stötta pappan.
Marcus fröken påstår att hon och den övriga personalen i skolan stärker de andra barnens förmåga att säga ifrån till Marcus när han försöker att bestämma och styra över dem, men vem stärker Marcus, och vem frågar vad orsaken till hans beteende är? Ingen verkar vilja veta svaret trots att alla ser att det är någonting som inte alls står rätt till. Det är i sådana här situationer som det visar sig om tjänstemännen är professionella eller inte.

I Marcus fall visar det sig att det inte finns någon som agerar professionellt. I andra fall tar man barn ifrån föräldrarna utan någon som helst anledning, men i det här fallet gör man ingenting trots att det finns bevis i form av bilder och inspelade samtal. Socialtjänst, skola, polis och åklagarmyndighet sviker här pojken fullständigt.

I mitten av november har Marcus en blåtira på det ena ögat, och han berättar att Rosita har varit i Stockholm och att det är hon som har slagit honom. Han berättar samtidigt att det blåmärke som han har på smalbenet är tillfogat av pappan. Även senare samma månad har han flera nya blåmärken på ögonen.

I december avbokar pappan återigen en tid hos ryggläkaren. Detta är den tredje avbokningen. Marcus berättar under samma månad hur halvbrodern Andini misshandlar honom när pappan tittar på och att pappan själv slår Marcus vid samma tillfälle. Detta sade Marcus även till Gullians väninna Ulrika, vilket hon intygade genom att utfärda ett
vittnesintyg. Ulrika kontaktade även Marcus lärarinna som inte var intresserad av det hela och som med irriterad röst sade att om Ulrika hade något att säga, så fick hon vända sig till skolans rektor.

Skolsköterskan Anna Bohm garanterade att i de fall som de har någon oro över något barn, så gör de en orosanmälan. Gullian bad då skolsköterskan att gå och titta till Marcus som satt 20 meter bort, och titta efter om hon kunde se något blåmärke på honom. Skolsköterskans svar blev då ”Jag är inte i tjänst”.

Inte heller skolsköterskan ville inspektera skadorna, och Marcus lärarinna har minst fyra gånger förnekat förekomsten av tydliga blåmärken på Marcus ögon. Skolan avbokar dessutom under denna period fem inbokade möten med Gullian trots att blåmärken ständigt dyker upp på honom, vilka pojken förklarar att de beror på halvsyskonens och
pappans misshandel av honom. Ingen gör någonting alls!

I slutet av december är Marcus arg och trött. Han bryter ihop för det minsta lilla, svär, hotar sin mamma, slår henne och säger att hon ska hålla käften, för annars ska hon få smaka på den här, och så visar han henne sin knytnäve. Han skriker ”Håll käften, din jävla idiot! – fattar du det? ”, och sparkar på hennes smalben. Pojken berättar senare samma
kväll att han har haft jobbiga dagar och att halvbrodern Andini bland annat har slagit honom hårt i magen.