När en kvinna skadar en helig tjur.


När det gäller våldsbrott i Sverige, står ca 8 av 10 av dessa och en femtedel av alla anmälda våldsbrott av män som slagit en kvinna i nära relation, det är så sällsynt att kvinnor besvarar våld med våld, så när det väl händer, så vet ingen hur man ska agera. Kvinnan som helt plötsligt reagerar på stryk med att ge tillbaka. Och dessutom ger tillbaka för många år av misshandel och övergrepp blir per automatik betraktad som en paria som ska låsas in och tystas. Hon stämplas som galen och måste hållas borta från samhället. Allt medan mannen som utsatt henne under år av övergrepp, frias helt från all eventuell skuld. Honom lyssnar man på. Kvinnan har fått rösträtt, hon får arbeta och hon får leva på nästan samma villkor som män, men bara nästan, för i samma ögonblick som kvinnan förlorar oskulden, så verkar det som att hon även slutar omfattas av oskuldspresumtionen. I alla fall de gånger som hon faktiskt ger sig på en helig ko, eller helig tjur.

Helig tjur är kanske en mer korrekt beskrivning. Kvinnors förundersökningsprotokoll gapar tomma i brist på rekonstruktioner och grundliga förundersökningar och bevisbördan landar inte sällan på kvinnan som ska visa sig vara stark, när hon är som skörast, efter att till slut i panik ha reagerat och istället för att ta emot det våld som hon förväntas, istället står emot åratal av övergrepp och slår tillbaka.

Resurserna för en förundersökning vid grövre våldsbrott där förövaren är kvinna, motsvarar många gånger dom resurser som läggs på en utredning för stöld dom gånger som den misstänkte är en man. Avsaknaden av rättigheter till en rättvis bedömning i såväl polisutredningar, som i rättssalarna gör att kvinnan står kvar på suffragetternas tid och dagens suffragetter, det är dom få kvinnor, som efter många år av våld och förtryck, slår tillbaka mot mannen.

Amanda

Amanda är en av de kvinnor som efter åratal av misshandel och övergrepp till slut gick sönder och slog tillbaka. Hon attackerade den heliga tjuren och fick betala ett dyrt pris för det. När jag kommer i kontakt med Amanda har hon avtjänat 4 år och 8 månader av ett 7 års fängelsestraff för mordförsök. Hon satte en kniv i den man som psykat, misshandlat och styrt hennes liv med en psykopats järnhand i 20 år.

När Amanda brast, hade han tagit ifrån henne allt. Hennes barn, hennes mentala hälsa, självförtroende och livslust.

Amandas dom är bara ett exempel på domar som baserats på en totalt undermålig förundersökning, med vittnesutsagor som inte är samstämmiga, och ändå räckt till för en fällande dom för mordförsök med sju års fängelse som straffpåföljd.

När jag tar del av förundersökningsprotokollet förvånas jag över hur tunt det är.  Det 192 sidor korta protokollet, som totalt saknar rekonstruktion av händelserna kring det så kallade mordförsöket känns mer som en broschyr än ett förundersökningsprotokoll, manualen till min nya micro har fler sidor i instruktionsboken som medföljde.

Offret, Amandas exman gör gällande att Amanda hoppat fram bakom en buske och huggit honom i höften med en kniv. En rekonstruktion av händelserna som alltid ska göras vid ett ärende som rubriceras som mord eller mordförsök skulle ha kunnat visa rimligheten i huruvida Amanda skulle ha kunnat hoppat ut från en buske, utan att offret vare sig hört eller hunnit reagera så som hennes exman påstår.

För hade hans utsaga varit med sanningen överensstämmande, så måste Amanda antingen hoppat fram bakom denna buske utan ett ljud, eller så har han en allvarlig form av hörselskada, för dom flesta av oss vänder oss om, om vi hör en människa komma ut ur en buske.

Hade han vänt sig om reflexmässigt vid ett sådant tillfälle hade han fått kniven i magen, och inte i höften, så som faktiskt var fallet.

Det mer troliga scenariot är det som Amanda själv hävdar. Att en konfrontation uppstått, varpå hennes exman slagit henne hårt i ansiktet så att skador i Amandas mun och ansikte uppstår. Han har sedan vänt om för att gå därifrån och Amanda tappar kontrollen och hugger honom, missar till stor del och träffar honom så hon hugger honom i höften

Det finns en brist i förundersökningsprotokollet. Det utförs ingen undersökning av exmannens händer, för att se om Amandas tänder kan ha lämnat spår, för den rättsmedicinska undersökningen visar faktiskt att Amanda har ådragit sig skador i munnen och tänderna Hon har dessutom andra skador av slag som är väl synliga i ansiktet. Men Amandas skador lämnas utan vidare uppmärksamhet och utredningen bringar ingen klarhet i hur dom uppstått.

I förundersökningen beskrivs Amanda som liten och späd, hon ser inte farlig ut, nej det gör hon verkligen inte. Men är hon farlig ? Ja kanske, men bara för sig själv.

Det jag nu kommer beskriva är en del av Amandas livsöde, jag gjorde en 3½ timme lång intervju med Amanda där hon fick berätta om allt som hänt, och jag har läst medias rapportering av händelserna. När jag så även läst det mycket bristfälliga förundersökningsprotokollet uppstår en mängd frågor. Amandas historia är ett solklart bevis på att kvinnor förväntas ta emot våld, men dom få gånger när de faktiskt slår tillbaka, så blir kvinnan lätt en paria, en galen kvinna, ja kort sagt den psychobitch, som målas upp som huvudpersonen i en skräckfilm.

Vissa dagar, så blir sorgerna för mycket, och då funderar hon på att ta sitt liv, men hon har lyckats klara sig igenom fler trauman än vad någon människa ska behöva utstå under en hel livstid. Barnen är hennes stora sorg, men samtidigt hennes anledning att stanna kvar och fortsätta kämpa när det är jobbigt.

Amanda träffade Göran när hon var 20 år gammal. Amanda var intagen på sjukhus för ätstörningar efter ett livstruma där hon försökt ta sitt liv. Amanda befann sig i en stark beroendesituation där på sjukhuset. Göran var vårdare på avdelningen.

Amanda hade varit på kliniken i ett år, när Göran kom in i bilden. Han utnyttjade sin position som auktoritet och Amandas beroendeställning.  Han började utnyttjade henne sexuellt, där på sjukhusavdelningen, och erbjöd henne en värld utanför kliniken. En möjlighet att komma ut till ett normalt liv, som hon trodde.

Göran som var nästan dubbelt så gammal som Amanda, en stor och kraftig karl, tog på kort tid över rodret. Göran styrde sitt, såväl som Amandas liv med järnhand.

Paret fick 5 barn som föddes tätt och redan under första graviditeten, så tog Görans auktoritära personlighet en alltför stor roll. Amanda beskriver hur han först inte ville ha barn alls, då han redan hade två barn med en annan kvinna som han utmålade som en dålig kvinna och dålig mamma. Men efter en tid ville han ge Amanda barn trots allt då hon ju var så mycket yngre än honom. I själva verket tycks det mig efter att ha lyssnat på Amandas berättelse att detta var ett sätt att hålla henne kvar i sin makt, med mindre risk att hon just på grund av att vara yngre än honom skulle lämna honom.

Göran är saklig distanserad, sansad, och har den kompetens som gör att saker ser bra ut på ytan. Under ytan har vägen kantats av hot, hot om att Göran kommer att se till så att Amanda får åka tillbaka till psyket, där han en gång träffade henne och hot om att han kommer att se till så att hon aldrig kommer att få träffa barnen. Våld, hot om vål, glåpord och förnedring blev en del av Amandas vardag, och när Amanda inte levde som Göran lärde, så slängdes hon ut från parets gemensamma bostad.

Ett antal gånger under resans gång, har kvinnojourer kopplats in, men Amandas rädsla för att förlora barnen har fått henne att gå tillbaka.

Detta hände med jämna mellanrum, och en av de gånger Amanda blivit utslängd, ringer Göran och berättade att parets gemensamme tvååring hade blivit sjuk, och nu helt plötsligt hade slutat andas. Rasmus, som pojken hette, dödförklarades och begravdes.

Sorgen gjorde Amandas liv till ett stort mörker, och misshandeln eskalerade. Göran, som då arbetade inom psykiatrin, fick en chefsbefattning inom handikappomsorgen.

Nytt jobb, och nya kontakter, en av kontakterna var en kvinna som arbetar inom socialtjänsten, kvinnan blev hans älskarinna, och Amanda som var deprimerad, blev ett störande moment för det nyförälskade paret, Göran såg till så att Amanda blev tvångsomhändertagen på psyk. Amanda behandlades under sin vistelse på psykiatriska kliniken med elchocker (ECT) och tung psykofarmaka, och när hon så släpptes ut, så var hon bara ett skal av sitt forna jag.

Amandas beskrivning av vad som hände:

”I slutet av augusti 2012, efter jag blivit utskriven, åkte jag till mina barns hem. Redan när jag kom dit möttes jag av tumult, Göran hotade att döda mig, han slog till mig, och tog ett strypgrepp på mig. Jag var redan då jag åkte dit rädd för just den här situationen och hade lagt en kniv i min väska, ifall jag skulle behöva försvara mig, han är en stor man och så mycket fysiskt starkare än mig. Han överföll mig och jag högg honom och detta kom att kosta mig allt. Jag minns inte ens att jag gjorde det, allt var bara som ett töcken. Han hade tagit ifrån mig allt, till och med min vilja att leva.”

Mina reflektioner

En man med 1.90 i strumplästen, och en kroppsvikt på över 100 kilo som ger sig på en kvinna som är 1.65, och väger 55 kilo. Han håller ett strypgrepp och hon hugger.

20 års underläge av både fysiskt och mental misshandel, 20 år av övergrepp resulterar i ett knivhugg i övre delen av Görans höft. Ett knivhugg som gav Amanda sju års fängelse, och ännu värre att hon även rycks bort från det enda som betyder något för henne, dvs hennes barn.

Göran, hans nya fru och barnen får sekretesskydd i rädsla för lilla spensliga Amanda, och Amanda har avtjänat sitt straff, 4 år och 8 månader av det sju år långa fängelsestraff hon dömdes till på Hinseberg.

Alla mynt har två sidor, och så har även denna historia, men vissa fakta kan man bara inte bortse ifrån. Hans kroppshydda, hennes späda framtoning och strypmärken på hennes hals, hennes fläskläpp och ett skärsår, är odiskutabla fakta.

Domstolen har valt att fästa tilltro till Görans vittnesutsaga om att Amanda helt utan förvarning har hoppat fram ut buskarna och knivhuggit honom, trots att Amanda enligt rättsmedicinskt intyg, med tillhörande foton tydligt visar att hon utsatts för våld.

Amandas egen vittnesutsaga är ytterst rörig, vilket inte är förvånande med tanke på hennes dåvarande psykiska status, men att domstolen inte tagit hänsyn till ett rättsmedicinskt intyg om att Amanda faktiskt blivit utsatt för våld, är anmärkningsvärt då Göran i sitt vittnesmål hävdar att han blivit oprovocerat överfallen, och inte slagit Amanda. Om Görans vittnesmål skulle vara helt korrekt, hur kan då Amanda uppvisa tydliga skador. Och än värre, hur kan en knapphändig förundersökning som inte ger rimliga svar på viktiga frågor leda till en fällande dom med en straffpåföljd om sju år för mordförsök?

Under min långa intervju med Amanda hör jag hennes förtvivlan över att efter totalt 9 år som nu gått har hon ännu inte fått träffa sina barn igen. Ett av barnen: Nina som nu är 12 år, har inte sett sedan hon var knappt 4. Hon berättar hon ofta ser på andras barn i samma ålder och drömmer om hur Nina ser ut idag, för det vet hon inte.

Amanda säger: ”Jag skulle kunna gå förbi henne på gatan eller sitta bredvid henne i en buss utan att ha en aning om att det är hon, när jag tänker på det så brister jag. Varje gång.”

Nina är dessutom inte Görans dotter, Nina blev till under andra förhållanden i Amandas liv, under en period ifrån Göran. Detta har inte hindrat Göran från att ta vårdnaden ifrån Amanda på grund av händelserna med knivhugget och domen.

Min omedelbara fråga är, varför han skulle göra detta. Han hade kunnat lämna Nina i socialens omsorg och därmed hade kanske Amanda och Nina haft en chans till återförening efter fängelsetiden. Men han valde alltså att ta även Nina ifrån henne. Kanske i en demonstration av makt för knäcka Amanda ytterligare. Nina har ingen identitet med Göran egentligen, han är inte hennes far.

Amanda är idag gift med en ny man, som även är hennes manager i hennes musikkarriär som hon nu försöker bygga upp. Amanda är även en hängiven hunduppfödare med goda referenser och är en populär uppfödare.

Paret fokuserar på Amandas karriär, men kantas av hennes frustrationer, hennes stunder av panikångest då hon saknar barnen som värst. Min känsla av Amanda under det långa samtalet är att hon är fast i en nedåtgående spiral av ångest och saknad som gör att hon har svårt att finna en plats och en ro att fokusera på sig själv och sin framtid.

Under intervjun säger hon uppgivet: ”Jag tror jag måste inse att jag aldrig får se Nina eller de andra barnen igen, jag måste nog planera för en framtid utan dem.”

Jag försöker då få henne att inse att det måste komma bättre tider om hon istället försöker planera sin framtid med Nina och de andra barnen inkluderade i den. Att försöka se att planera en framtid utan dem inte är en framtid att se fram emot och kämpa för, men att en framtid där det finns plats och utrymme även för Nina och de andra barnen är en framtid värd att kämpa för. Då blir Amanda lite gladare och säger: ”Ja, det har du rätt i.”

Amanda har betalat det ultimata priset för att ha försvarat sig. Försvarat sin rätt till liv och mental hälsa. Livet har hon. Men den mentala hälsan är kantstött och trasig. De 20 åren av fysisk och mental misshandel är inte över trots det höga pris hon redan betalt.

Göran, hans nya fru och barnen lever under nya namn, på hemlig ort. Han har via socialen meddelat att barnen inte vill träffa sin mamma, eller ha kontakt med henne, men någon bekräftelse på att det är barnen som säger så, finns inte. Det är bara hans ord på det. De sociala myndigheterna går blankt på hans utsaga och vad han säger, de kollar inte ens upp om det stämmer. När det gäller Nina som inte vet bättre om alla händelser än det Göran säger har inga referenser att falla tillbaka på för att egentligen avgöra om hon verkligen inte vill ha kontakt med sin mamma. Det kanske hon vill om hon fick veta hela sanningen. Om hon ens verkligen är tillfrågad.

Amanda är bara en av många misshandlade kvinnor!!