Krönika

Valkrönika –Dagen D & Valets fem viktigaste frågor.


Då var dagen D äntligen här. Dagen D kallades den ödesdigra dagen för landstigningen i Normandie, kodnamn Operation Neptune, var etableringen av ett brohuvud under de allierades invasion av Normandie, även känd som Operation Overlord, under andra världskriget. Landstigningarna inleddes tisdagen den 6 juni 1944 (Dagen D), med början klockan 06:30.

Valet 2018 i Sverige kan säkert kännas lika ödesdiger. Detta val har kallats Sveriges ödesval, där vi ska avgöra Sveriges framtid – Vinna eller försvinna som nation. Frågorna som legat högst i tak detta val har legat till grunden för mycket oreda och osämja och framför allt en hel del pajkastning mellan partierna som håller Sveriges öde i sina händer.

Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson har forcerat barrikaderna och likt en framrusande armé har de plöjt genom landet och plockat upp allt mer bistra medborgare på vägen. Folket har fått nog och de knutna nävarna har i allt större skara lyfts ur fickorna och reser sig nu mot skyn istället.

Socialdemokraterna med Stefan Löfven har ertappats med den ena skandalen efter den andra gällande otjyssta metoder, valfusk, lögner och orent spel, och inte att förglömma den uttömmande dokumentären om sitt mörka förflutna.

Centerpartiet med Annie Lööfs makthungriga iver som lotsat partiet genom grynnor och holmar har mer eller mindre styrt på grund och besättningen av islamister och shariaförespråkare har kölhalats.

Moderaterna med Jan Kristersson har tappat målföret och kan inte besvara de enklaste frågor som man tidigare stått och basunerat ut sina åsikter om men sedan likt Fred Astaire skickligt dansat undan när man vänder kappan efter vinden, och handfallet undviker att ta steget till att avsätta den regering man säger sig vilja byta ut.

Miljöpartiet tog en skogspromenad med Mulleskolan, så den skola man skulle ändra på 100 dagar fick kvarsittning och havererade ytterligare, Fridolin får nog ta över rollen som ny Mulle istället. Samtidigt ökade man sina flygresor och ökade flygresekassan från 18% 2014 till 34%, och Isabella Lövin ansåg det vara ok att vara miljöbov bara man är konstnär och kör mycket tunga stenar.

Kristdemokraterna fick en uppenbarelse och Ebba Bush Thor fann nog sin religion nånstans, hon odlade lite logik nånstans och fick sitt parti på fötter faktiskt. Kanske makten från daglig bön ändå har en effekt.

Liberalerna fortsätter att chocka, barnavdelningen LUF vill gärna ha mer nakenlekar mellan systrar och bröder och vill fortfarande att allt är gratis, att nån annan betalar har man fortfarande ingen förståelse för.

Vänsterpartiet förväxlar fortfarande frihet och kommunism med varandra och tror att kommunism är förenligt med fred, frihet och gratis liv. Arbete är för nån annan bara man får allt gratis utan arbete och prestation. Allt ditt är mitt verkar vara en slogan som ekar i de ungas sinnen och Jonas Sjöstedt vill avveckla ägandet… förutom det han själv äger kanske.

Gamla, sjuka och handikappade har förstås haft det hårt. Jagade som ohyra och 7-klöverns politik har närmast kunnat jämställas med Anticimex skadedjurskontroll – Utrota. Vårdköerna har växt och antalet patienter i kö har växt från 85.000 (2015) till 111.500 (2018).

Genusvetenskapen och HBTQ skolan har fått inflytande och nu frågar sig barnen ”Är jag en pojke eller flicka” – Inte ens barnen inser att de bara behöver titta efter i byxorna, den mentala självbilden är på glid…

Vinnarna verkar vara de papperslösa illegala, och vuxna ”flyktingbarnen” som vinner amnestier, bidrag och vård för en femtiolapp, islamisterna som har straffrabatt och den ”fredliga religionen” som får nya fina moskéer och böneutrop i 110 db.

Medan de största förlorarna verkar vara fattigpensionärerna som blir allt fler och får bosätta sig på parkbänkar och nattbussar, kvinnor och barn som ofredas och medborgare som får gå från jobbet för att de röstar på fel parti.

Listan över samhällshaveriet kan göras lång, längre, längst utan ände och nu gäller det alltså. Ska det fortsätta i samma branta nedåtgående spiral eller ska vinden vända och leda skeppet Sverige i säker hamn…

Det är sannerligen Dagen D – Ett ödesdigert val.

bar

Magnus Stenlund_Sunt FörnuftMagnus Stenlund med Sunt förnuft har sammanställt de fem viktigaste ödesfrågorna i detta val 2018, hans analys av läget och frågorna får avrunda Rosa Traktorns valkrönika.

Vi listar dom i stigande ordning och börjar med plats 5 och arbetar oss upp till nummer 1.

 

40912815_539728769791299_4768754840752881664_o

5. Massinvandring och integration.

Egentligen så är naturligtvis frågan värd att lyftas högre. Problemet är ofantligt. Det inser fler och fler, även bland våra folkvalda. Det är bara det att de inte gjort det tillräckligt ännu. Alls. Inte ett e n d a parti av de vi nu har i riksdagen kommer med den politik man aviserar kunna lösa dessa frågor. Man kommer inte ens komma nära. Tvärtom kommer problemen växa mer.

Med vissa partiers politik kommer det gå snabbt att komma till den punkt då hela rättssamhället bryter samman: Mp, Fi, C, V är sådana (stöd-)partier som inte är mycket att hålla i handen direkt. Vissa partier är det nästan lika illa med verklighetsuppfattningen hos (S, L). Först med KD och M börjar vi se en mer tydlig insikt, samtidigt som den politik man kopierat, om än i något urvattnad form, är SD: s. Och den är alltså inte heller den tillräcklig för att ge oss en förbättring av sakernas tillstånd eller ens status quo. Bara en något långsammare försämring.

Med nuvarande SCB-prognos om fortsatt invandring under de åtta kommande åren har vi ca 1 miljon fler flyktingar här 2026, med eller utan andra generationen räknad, vilket ungefär motsvarar skillnaden i de politiska partiernas agendor. Idag har vi en årlig försörjningsbörda för flyktingarna som är ca 30,000:-/år och skattebetalare – för all framtid – och givet att vi stoppar invandringen helt idag. Min 18-årige son har att se fram emot att detta belopp kommer stiga kraftigt. Han lär komma ut i arbetslivet och bli full skattebetalare samtidigt som SCB:s prognosperiod är slut, då bördan vuxit till 80,000:-/år om vi inte gjort något. Det är en ’ryggsäck’ som genomsnittssvensken varken kan, vill, eller ska behöva ta på sig, eftersom ingen av oss har haft klart för oss hur stor den är. Särskilt inte våra barn eller ännu ofödda.

Problemen är förstås ingalunda olösliga i praktiken. Vad som saknas är politisk insikt. Repatriering måste bli politiskt acceptabel. Betydande sänkning av socialbidrag. Man måste se till att det finns mycket starkare incitament att låta sig integreras, såväl morot som piska. Lägre boendestandard för nytillkomna, sämre pensionsförmåner. Parallellsamhällena måste brytas ned och vi måste sätta hårt mot hårt när det gäller islams salafister. Att kräva slöjförbud och att ta i handen är självklarheter för mig. Men inte för de politiska partierna. Och vi är inte ett dugg förberedda på att ta fajten.

När inga partier har tillräckliga förslag blir invandringsfrågan, paradoxalt nog nästan en ickefråga för mig. Det är dock fel att säga att det i detta val har liten betydelse var man lägger sin röst; mer rätt då, att säga att det tyvärr inte har tillräckligt stor betydelse. Teoretiskt gynnas vi till och med av en politik som gör att vi kommer till en avgörande Armageddon tidigare än om fyra år – ungefär som Mp+S gjorde hösten 2015, eller regeringen Bildt under finanskrisen 1991-93. Med ett villkor: att det underlättar insikter som tillåter tillräckligt kraftfulla åtgärder.

Felet med t ex en S+Mp+C-regering är dock att insikten där ändå alltid kommer vara senare än för alla andra. För dem kommer det ALLTID vara för SENT – och för LITE. Jag hoppas ni förstår vad jag menar? Ingen vill ha ett svenskt Venezuela, men med S+Mp samlade inkompetens så är det ju precis dit vi är på väg, och ingen väg kommer man att hitta som leder därifrån. För när vi väl nått sammanbrottet så är regimen Löfven allra sämst utrustad att göra något åt saken.

41223422_540039966426846_2405746598513475584_n

4. Ekonomi och ledarskap.

Den här frågan brukar komma överst i ’vanliga’ val, åtminstone för borgerliga väljare. I år är den av olika skäl nedpetad t.o.m. från pallplats. För mig kommer den före invandrings- och integrationsfrågorna eftersom den politiska viljan och insikten saknas för att dessa frågor ska kunna lösas under nästa valperiod – oavsett regering. Inte ens om SD fick majoritet för sin linje – vilket man inte kommer få – så räcker det.

Det innebär att det är ännu viktigare än annars att man för en förnuftig och stram ekonomisk politik – och har såväl en statsminister med bra ledaregenskaper och en stark finansminister, med auktoritet nog att hålla emot de andras krav och överbud. Ja, ni förstår att jag tänker på Stefan Löfven och Magdalena Andersson. NOT! Skämt åsido, fyra år till med dem skulle betyda total katastrof. Det får helt enkelt inte ske. Vi kan lika raskt beta av alternativet Annie Lööf, som väl nästan bara Annie själv hoppas på. En svag mittenpartiregering som skulle söka stöd än hit än dit är en parlamentarisk mardröm – ni som minns regeringen Ullsten kan ju tänka er. Alldeles förutom Annies utopiska idéer om mångkulturens välsignelser och hennes lika verklighetsfrämmande ’Quick fix’ på integrationsfrågan.

Bristen på alternativ som ens når upp till medioker nivå gör Kristersson till vinnare. Hans meritlista känns inte helt klockren, men efter hans uttalande om att det behövs ’fler vuxna i rummet’ och att alla måste kunna sitta ned och prata med varandra, så växte han betydligt i mina och många andras ögon. Sedan blev vi alla konfunderade igen, när det inte skulle få räknas på vad invandringen kostade och med Almedalsbeskedet att det till varje pris ska vara Alliansen man vill bilda regering ihop med, trots Annie Lööfs svek och några nästan lika provocerande uttalanden från Jan Björklund (L).

Vågar man tro på att M faktiskt har lärt sig att i just den här frågan måsta man spela med dolda kort? Ungefär som en finansminister aldrig på förhand får avslöja en devalvering, för att kunna nå bästa förhandlingslösning. Lär av mästarna i grenen: sossarna ljuger alltid – och kommer oftast undan med det. Jag tror faktiskt att M kommer vara beredda att bjuda på en hel del för att få SD:s stöd, men kanske inte där det sticker i ögonen för mycket. Givetvis kommer det bli svårare om M+KD+SD inte lyckas nå egen majoritet, men det är ju inte Kristerssons fel i så fall, utan väljarnas.

Viktigast av allt är finanspolitiken. Den socialbidragsbomb som invandringen innebär kan i praktiken bara desarmeras genom en försämring av socialbidragsnormen, och det vore förtjänstfullt om en sådan förändring läggs fram på bordet. I övrigt handlar det om att spara och gneta och effektivisera. Bara då kan det finnas utrymme även för försvar, poliser, sjukvård och skola.

Löfven & Andersson lär med sina överbud och svaga fokus på effektivitet istället fortsätta urholka välfärden och – naturligtvis – höja skatterna. Höjda fastighetsskatter, kommunalskatter och avkastningsskatt på sparande är riktiga lågoddsare, oavsett vad man påstår nu. Med sin typiska populism kommer säkert även återinförd förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt och kanske en ny ’exitskatt’ upp på bordet igen, med motiveringen att ’de rika’ också måste dra sitt strå till stacken. Vilket – när de rika flyttar ut, sig själva och/eller sina pengar – istället innebära att staten netto bara förlorar.

Slutsats: eftersom samtliga riksdagspartier fortfarande är långt ifrån full insikt om hur stora problem vi har framför oss p g a massinvandring och dålig integration, så är frågan om ledarskap och starka finanser helt avgörande för om vi ska kunna behålla så mycket som möjligt av välfärden och inte höja skatterna ännu mer. Kristersson är den enda möjliga statsministerkandidat som kan uppfylla de kraven. Med Löfven & Andersson vid rodret fyra år till, så är det istället helt enkelt dags att sälja av vad man har och ge sig av.

41061157_540442299719946_4644680605735321600_n

3. Sveriges själ – Nationalismen.

Tillsammans med Tyskland är Sverige det land i Europa som bedrivit den mest generösa invandringspolitiken. Detta är märkligt på ett sätt; politiskt har vi inte mycket gemensamt. Tyskarna har sedan kriget formats av långa konservativa regeringsinnehav, nästan lika sällan brutna av socialdemokraterna, som våra svenska sossar blivit avbrutna av de borgerliga. Men tyskarna har en sak gemensam med svenskarna, och det är en mycket stark antinationalism. Det är denna som faktiskt är roten till allt det onda som vårt land nu genomgår. Och det är därför som jag fört upp det som ett så högt prioriterat mål att utrota antinationalismen och vända den till sund nationalism. Det är en mycket långsiktig process och vi måste därför börja genast efter valet. Det handlar främst om skolundervisningen, men också om kulturen och den politiska retoriken. Vi måste bli på det klara med varför det är grundlöst att inbilla sig att nationalism är farligt i ett litet land, utan varför den tvärtom behövs som skydd för en fientlig omvärld. Utan en återvunnen känsla för vår nationella identitet är vi helt enkelt förlorade.

Ett folks självmedvetande och stolthet över sitt gemensamma arv, natur och kultur är vad som håller det samman. Detta gäller framförallt i svåra stunder, som krig och nöd, men naturligtvis också i de goda; varje jul och midsommar påminns vi om våra gemensamma traditioner. Men det är naturligtvis inte dessa som gör oss till svenskar – de är bara ankringspunkter; påminnelser om ett gemensamt förflutet – ett förflutet som i övrigt helt försvunnit in i dimman.

Utan en medvetenhet kring vad som är bra blir det lätt så att det dåliga kan ta över. Svenskarna lider av en märklig schizofren hållning och sannerligen totalt ologisk syn på sig själva och sitt land. Å ena sidan är vi stolta över vårt välstånd och våra moderna sekulära värderingar. Å andra sidan är få medvetna om hur stor betydelse våra kulturella särdrag har haft för att detta välstånd och dessa värderingar ska ha kunnat utvecklas – eller är ens klara över vilka dessa särdrag är. Vi får inte längre lära oss i skolan den historia som behövs för att få en sådan förståelse. De förgrundsgestalter som personifierat våra framgångar har svartmålats eller förbigås med tystnad. Vi ska istället skämmas över vad de uppnått, eller åtminstone inte yvas över sådant, vi får lära oss att det är fult med sådana känslor.

På detta sätt förnekar vi också en del av oss själva, eftersom vi som vuxit upp här har formats av denna kultur. Utan att känna till byggstenarna – personer, händelser och föremål, som har varit centrala i vår historia, så har vår nationella identitet blivit diffus och kunnat nedvärderats, och detta har gjort oss vilsna; vi saknar en bra förklaring till varför vi är de vi är. Trots att det finns så uppenbara bevis på hur framgångsrik vår kultur varit – välståndet, den sekulära öppenheten och inte minst vår lilla befolknings bevarade nationella suveränitet – så vågar vi inte tro på – fullt ut – att den är något bra. Vi tycks inbilla oss att vi har haft oförtjänt tur. Men om den är oförtjänt, så är det på grund av att dagens generation glömt bort sitt arv, och håller på att förskingra det. De tidigare generationerna före oss har däremot sannerligen fått kämpa och slita för sina framgångar.

Varför är svenskarna då så antinationalistiska? Det finns som vi alla vet, en rimlig historisk förklaring till den tyska försiktigheten att hävda sig, men den svenska motsvarigheten saknar all logik. Vi har inte startat världskrig. Inga nazistiska strömningar har någonsin varit ett hot mot vår demokrati. Vårt land är alldeles för litet för att utgöra ett hot mot världsfreden.

Det är socialdemokraterna som har lejonparten av ansvaret för spridningen av denna aggressiva antinationalism. Deras syfte har varit att ersätta den äldre historien med en ny; myten om att arbetarrörelsen ensamt svarat för att omvandla Sverige från ful larv till vacker fjäril. Det är ett narrativ som till att börja med gynnas av om man kortar perspektivet och avfärdar – eller baktalar – allt som inträffat före 1800-talets mitt. Gustav Vasa, en potentiell landsfader har gjorts om till modell för den kapitalistiska Storpotäten i Vilse i pannkakan och Kristina Gyllenstjärna, en potentiell svensk Jeanne d’Arc, har aktivt valts bort i skolundervisningen, trots att genusvetarna söker med ljus och lykta efter kvinnor att balansera den ack så politiskt inkorrekta manshistorien med.

Per-Albins folkhem och Alva Myrdals världsmedborgarideologi är istället det påstådda ursprunget till våra goda värderingar; där dyker de upp från ingenstans, och stöps om av snälla sossar, till vad de är idag. Och minst lika viktigt har det varit att förankra uppfattningen att det är den socialdemokratiska staten som är ansvarig för allt vårt välstånd: det är med den villfarelsen man lyckats befästa ett nästan obrutet sekellångt maktinnehav – utan sossarnas stat hotas tryggheten, är vad man har lyckats hamrat in i både arbetarklassens och medelklassens ryggmärg – ända tills man plötsligt bestämde sig för att skänka bort alltihop till flyktingar från Mellanöstern, vill säga.

Men arbetarrörelsens historia är bara en liten del av Sveriges och sossarna har aldrig omfattat mer än ungefär halva befolkningen. Man har utplånat eller förringat vårt borgerliga arv, vår unika tradition med styvnackade självägande bönder och den mentalitet som vår natur och vårt geografiska läge format. Och denna systematiska nedmontering av vår gemensamma kultur har alltså gjort oss historielösa och rov för antinationalistiska strömmar – som banat väg för en huvudlös invandringspolitik och fortfarande fullt pågående kulturinvasion. Inte minst den islamska hederskulturen, som är så långt från vår egen man kan komma; inte ens den är vi kapabla att se för vad den är: en grym totalitär, kvinnoförnedrande och våldsförhärligande ideologi som vi borde göra bäst i att mota i porten direkt. Snacka om att vi har hjärntvättats! Nu är det hög tid att avprogrammera nästa generation, för utan att själva ha en tydlig målbild av vilket normsystem vi har och vill ha, kan vi heller varken locka eller tvinga andra in i det.

Vi har en lång nationell historia som är fylld med fantastiska prestationer. Dessa behöver vi känna till för att hitta vår nationella identitet igen. Det är alldeles för lätt för antinationalisterna att påstå att vi saknar egen kultur utan att bli motsagda, för ingen får lära sig något om högarna i Gamla Uppsala längre, lika lite som man berättar om den gotländska Havorringen eller de fantastiska guldhalskragarna. Vi behöver en landsfader i Gustav Vasa och en Jeanne d’Arc i Kristina Gyllenstjärna. Och vi behöver veta inte bara om de stora svenska kulturpersonligheterna – som vi vet för lite om – utan också de stora svenska vetenskapsmännen och uppfinnarna – som skolan inte berättar något om alls. Hur kunde vårt lilla land frambringa dem? Vad var det som fanns i vår kultur som fick de stora svenska företagen att växa som de gjorde? Varför nämns inte deras roll när man talar om det svenska välståndet? Och varför nämns inte vår starkt frisinnade borgerlighet när man berättar om hur vi på fredlig väg omvandlades till demokrati?

Inget av detta är slump. Svaret är – se ovan – framförallt SAP:s medvetna revisionism. För om det är något sossarna begripit, så är det just hur viktig historieskrivningen är. Låt oss därför ta frågan på lika stort allvar. Avväpna vänstern dess bästa men falska argument varför de är ’den goda sidan’: anspråket över att äga den svenska historien.

41368205_540850486345794_8971198821686050816_n

2. Den djupa staten.

”Javisst, herr minister!” heter en klassisk brittisk komedi från åttiotalet. Med den välmenande ministern Jim Hacker och hans statssekreterare Sir Humphrey, som ständigt lyckades gäcka Hackers försök att få någon verklig nytta gjord. På samma sätt hör vi nu hur tjänstemän i Washington gör sitt bästa för att desavouera Trumps ordergivning, vilket får applåder här hemma, åtminstone i DN. Men oavsett om målet är gott eller inte, så är detta en fråga om att obstruera demokratin och därför väldigt allvarligt. Alla demokratiskt valda politiska majoriteter ska ha samma rätt och möjlighet att driva igenom sin politik. Och de byråkrater som jobbar med att administrera detta har att sköta sitt jobb och precis lika lite som allmänheten i övrigt någon rätt att ta demokratin i egna händer.

På samma sätt tror jag att man kan gissa att Jan Björklund blev behandlad av en motspänstig och fientligt inställd administration under sin tid som utbildningsminister. Jag såg flera på papperet goda förslag, som sedan aldrig lyfte. Det värsta exemplet är utan tvivel betygssystemet, som förvandlats till en floskelordsamling av högsta rang. Den som läst de formella kriterierna för t ex historia i åk 6 baxnar; det låter som mallen för en akademisk trebetygsuppsats. Eftersom ingen tolvåring lever upp till detta, så tvingas kloka lärare – liksom även mindre kloka – hitta på sina egna mätmetoder. Och ingen förälder kan säga att det är fel, för enligt formalian är även den mest begåvade sjätteklassare som bäst godkänd.

Skolverket, skolinspektionen, lärarfacken och högskolornas pedagogik-, genus- och mångfaldsforskare utövar alla tillsammans en betydande makt när det gäller hur skolan och undervisningen ser ut och om denna makt används för att på detaljnivå och vid praktisk implementering motarbeta en av regering och riksdag utfärdad lag, så lyckas man. Sådana som Masoud Kamali på Mitthögskolan har tillåtits sätta ren identitetspolitik som ett granskningskriterium för alla läromedel I Sverige. På samma sätt ser det ut i den kulturella sfären, där Qaisar Mahmood på Riksantikvarieämbetet bokstavligen givit muséerna uppdrag att göra sig av med svenskt kulturarv för att få plats med mångkulturutställningar. På Historiska Muséet sitter Pia Laskar, fd medlem i Bader-Meinhofligan (!), och sätter normer för hur man ska förmedla svensk historia till den svenska allmänheten. Det får t ex inte ske genom att använda ord som ’förfader’ eller ’germansk’.

Det demokratiska problemet kommer nu accentuera när det nu lär komma en ny regering på plats. Om man låter strukturerna vara så kommer man tvingas tillbringa hela valperioden med att slåss mot sin egen tjänstemannabyråkrati, för absolut ingenting kommer genomföras på det sätt man ger order om. Om man verkligen vill få saker gjorda måste en lång lista med människor sparkas. Det kostar pengar givetvis, men en god sak är att många, kanske de flesta av dem, inte måste ersättas alls.

Den djupa stat som S+Mp arbetat så aktivt på att både bredda och att fördjupa, består inte bara av enskilda människor utan ofta av hela myndigheter, som vi genast skulle kunna lägga ned, utan att allmänheten på något vis skulle drabbas negativt. Rebecca Weidmo Uvell har detaljgranskat frågan och hittat ett drygt tjugotal sådana, som bara fungerar som åsiktsmegafoner och propagandaministerier – och naturligtvis även födkrokar – för människor med ’rätt’ åsikter.

Arbetsförmedlingen har, enligt en av mina källor med mycket god insyn, inte förmedlat ett enda arbete på många år. Även denna myndighet används uteslutande för att bedriva aktiv S-politik, särskilt inför val. Här finns mycket pengar att spara. MUCF under Alice Bah Kuhnke har strösslat skattepengar över vänsteraktivister och islamistiska organisationer och hör till de viktigaste att genast lägga ned; en dubbel besparing. Tragikomiskt nog är myndighetens syfte att främja ’barn och ungas demokratiska fostran’. Med Carin Jämtin (S) som chef för Sida skänks hälften av biståndet direkt till FN och den plakatpolitiska agendan gör att mer än hälften av resten går till verkningslösa projekt som läggs ned så fort det svenska stödet upphör.

Mp:s kompisar hittar vi på Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, där deras jobb är att skrämma oss för allahanda mer eller mindre påhittade och – alltid – kraftigt överdrivna miljöhot, och på så vis påminna om hur viktigt det är att rösta på ett parti med ordet ’miljö’ i sitt namn. Även Trafikverket är fullt av Mp:s s k trafiksäkerhetsexperter, som har till uppgift att försvåra framkomligheten för privatbilismen och hitta på betungande skatter för alla väg- och flygtransporter. Förutom dessa direkt samhällsskadliga uppgifter finns det givetvis också sådant som faktiskt måste skötas. Men en rejäl bantning skulle man må bra av.

Sossarnas djupa stat går också långt utanför de statliga verken. Ofta gäller det då organisationer som formellt inte är socialdemokratiska. Såsom facken t ex. Genom att förbjuda stöd från fack till politiska partier skulle med ett penndrag SAP:s överlägsna valbudget strypas ned till de övriga partiernas nivå. Pengaströmmar i form av statliga bidrag till liknande organisationer skulle på samma sätt kunna stoppas och ge samma effekter för rörelsen. Ett exempel är Hyresgästföreningen, som låtsas vara oberoende – det är man inte. Och deras verksamhet att stoppa marknadshyror i Stockholms innerstad är samhällsskadlig, med motbjudande fördelningspolitiska konsekvenser. Vill man ha ett mindre segregerat boende är en modell med ’social housing’ mycket mer effektiv.

Vi kan göra listan till en hel bok. Den djupa staten har i Sverige uppstått som ett resultat av långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav, men är också en konsekvens av vänsterns medvetna strävan att göra politik av allt. Den djupa staten hade aldrig uppstått om högern suttit vid köttgrytorna lika ofta, för högerns politiska instinkt är att minimera den politiska sfären.

Såsom påpekats ovan är det en sund insikt, men för att förhindra att onödiga åsiktsmaskiner återuppstår när man lägger ner eller att nya kommer till om vänstern återfår makten, så bör vi också skärpa till lagstiftningen, det ska helt enkelt inte vara möjligt för tjänstemän att bedriva partipolitik lika lätt som idag. Verktyget för detta är kanske främst ett stärkt och utvidgat tjänstemannaansvar. När SHM slänger unika kulturarv eller när Migrationsverkets utnyttjar ’kryphål’ för att kunna godkänna fler uppehållstillstånd enligt Gymnasielagen så borde det föranleda personligt skadestånd för de ansvariga på verken – och troligen måste reglerna om myndighetsutövning skärpas, det är för lätt för politiker som ABK att de facto tvinga eller uppmuntra tjänstemän till liknande åtgärder.

Instinkten att minimalisera politiskt inflytande är en av anledningarna till att Reinfeldts åtta år vid makten inte satte några djupa spår i denna spindelväv av informella maktstrukturer. Ett annat skäl var att de ’nya’ moderaterna ville ta makten genom att förvandla sig själva till ett statsbärande – och därmed socialdemokratiskt – parti. Rent ideologiskt passade man på allt, utom skattepolitiken. Det enda resultat man uppnådde inom den djupa staten var därför att byta ut några S-märkta postmodernister mot några M-märkta diton.

Utöver invandringspolitiken vet jag inget område där Reinfeldts misslyckande var större. För en ny och eventuellt moderatledd regering finns det under den mandatperiod vi har framför oss bara ett viktigare – och svårare – uppdrag än att i grunden riva ned sossarnas djupa stat.

41366268_541356729628503_4828921203651510272_n

1. Demokrati på väg ner i diket.

Lögner och svartmålning hör tyvärr till vänsteretablissemangets standardknep i en valrörelse. Men censur och åsiktsförtryck – och ett öppet partiskt public service? Vem hade på allvar kunnat tro att dessa frågor skulle vara valets viktigaste? I Sverige, 2018? Men så är det tyvärr; när en partiledardebatt i SVT utvecklas till en debatt mellan SVT och SD så är demokratin inte längre stark, som Ewa Stenberg hävdar i DN. Det är inte SVT:s uppgift att ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalanden. Att påstå att flyktingarna ’inte är svenskar’ när de kommer hit är inte ’grovt generaliserande’; det är att avslöja att kejsaren är naken. Och att de har stora problem att passa in i vårt samhälle är en sanning till, som tydligen bara inte f å r uttalas. Att SVT anser detta så ’otillbörligt’ att man anser sig tvingade att i en kommentar ta avstånd från uttalandet – utan möjlighet för Åkesson att ens ge ett genmäle – är ett uppenbart försök att skrämma tittarna; få dem att uppleva hur ’extremt’ och fel det är att rösta SD. Hur stigmatiserande det kommer bli för dem som ens överväger saken. Skamvrån.

Men den enda som skämt ut sig är programledaren och public service. Och efterspelet gör saken bara än mer pinsam. Man vägrar be om ursäkt, och låtsas istället att programledaren flyttas för att hon inte gillar SD på twitter. Det senare är ju ingen överraskning direkt, inte heller att hon själv inte tycker sig ha begått något fel: vänsterjournalister har alltid varit vänster mer än journalister. Men att Eva Landahl byts ut mot någon av de övriga 90% på SVT som röstar som hon (men som varit smart nog att inte twittra om det) gör ingen skillnad. Detta är kulmen på ett helt års eskalerande övertramp, där den svenska vänstern visat sin allra fulaste och antidemokratiska sida.

Under metoo-drevet förra hösten passerades den linje som svenska ’etablerade medier’ dragit i sanden och bakom vilken på ena sidan pressetik och vanlig anständighet befinner sig och på den andra allsköns åsiktsagenda, snaskerier och fake news. Ingenting visar att man, trots Pressombudsmannens unika kritik, skulle ha tagit lärdom. Den osmakliga krokodiltår som Åsa Linderborg fällde efter att hennes skriverier drev Benny Fredriksson till självmord var på alla sätt droppen. Lynchmobben förlorade fart också p g a att den politiska udden oavsiktligt kom att vändes mot den politiska vänstern, där de sexuella trakasserierna visade sig vara ofantligt mycket vanligare än inom högern. Medan det var OK att hänga ut somliga (opolitiska) kändisar, så blev det för jobbigt att göra detsamma med pk-vänster-mångkultur-feminist-komikern Soran Ismail. Trots två polisanmälda våldtäktsanklagelser och en uppsjö av andra påståenden från mängder av kvinnor, så hette han i pk-media bara ’komikern’. Utredningen lades ned i brist på bevis, i likhet med alla andra anklagelser där ord stod mot ord. Poängen är att det krävdes en av ’de egna’ som offer för att man skulle följa normala pressetiska direktiv – och att göra det selektivt är faktiskt ännu värre än att inte göra det alls.

Under våren lade jag också märke till hur aktivismen på DN stegrades ännu ett snäpp. Genom ’DN Fakta’ så låtsas man vara ’mer’ objektiv och trovärdig, men i själva verket är det kanske här man ljuger allra mest. Höjdpunkten var väl när man trots en tvärbrant stigande kurva hade fräckheten att påstås att våldtäkterna inte ökar alls. Ett inslag om ’varför ingen pratade om hur bra det går för Sverige’ låg sedan ute på löpet i flera dagar, ren desinformation. Med kronan sjunkande som en sten, näst lägst BNP/capita-ökning i hela Europa, världens högsta skattetryck och en sysselsättning som hålls uppe med massiva stödinsatser, var det för mig som att slå in öppna dörrar att ge min kommentar. Artikeln togs bort från löpet efter den – som jag gissar ingen tillfällighet; pk-media gillar inte att bli motsagda.

Det verkligt obehagliga är att medier som DN inte tar upp de antidemokratiska övertramp som görs av vänsterns makthavare. M:s och SD:s valstugor saboteras. Man stör SD:s valmöten och river systematiskt ner valaffischer. Ung Vänster och SSU ligger bakom och ingendera partiledningen tar avstånd, istället uppmuntras aktivismen. När Miljöpartiet i Botkyrka försöker köpa stöd för ett moskébygge genom att erbjuda 3000 röster blir det bara en notis i DN och ingen i partiledningen ställs mot väggen. Röstboskapen i förorten kan uppenbarligen användas lite som man vill: imamen och klanledarna bestämmer och serverar det parti som ställer upp på deras islamism alla röster på ett bräde. Undra på att Mp och S gillar massinvandring.

När AfS, ett invandringskritiskt men inte rasistiskt och (även om så vore fortfarande) demokratiskt parti, ska hålla valmöte i Kungsträdgården försöker Karin Wanngård hindra mötet genom att bryta avtal. Något hon som finansborgarråd (S) inte borde få göra och motiveringen är att stadens anläggningar inte skulle få användas av ”dem som vill skada vår demokrati” – fullständigt horribelt. Det är hon som ägnar sig åt antidemokratisk verksamhet. Och vad skriver DN? Man ser inga fel i Wanngårds agerande. De närvarande vänsterdemonstranterna skriker ’nazister’ om mötesdeltagarna. Hela förloppet känns direkt Orwellskt.

På Facebook har vi #jagärhär. Denna lynchmobb censurerar systematiskt åsikter från KD, M och SD: allt som inte passar kallas för ‘hat’ eller ‘rasism’ och anses vara legitimt att blockera. Åsiktsförtrycket legitimeras av staten som finansierar och berömmer, och utövar påtryckningar på FB att gå ännu längre i sin censur. I denna mobbing deltar även DN och övrig etablerad media. Det är vidrigt att se och än värre att utsättas för. Facebook, som 20% av svenskarna anger vara en viktig eller en mycket viktig informationskälla inför valet, och som över 50% av alla svenskar över tolv år befinner sig på dagligen, ska naturligtvis inte vara en plattform som går att åsiktscensurera. Inte i en demokrati.

Efter statens och etablerade mediehus starka påtryckningar har även Youtube fallit till föga, allt som man vet att vänstern ogillar tas snabbt bort. Google har efter samma påtryckningar skapat en unik sökmotor, bara för svenskar. Vi (och Kina) har alltså separerat oss från den fria världen. Man planerar också lagar med ytterligare inskränkningar av yttrandefriheten på nätet. Efter valet får vi se om de går igenom. Det kan de mycket väl. För Stenberg har rätt om en sak: vår demokrati är mycket dåligt försvarad i svensk lag. Den skulle faktiskt helt kunna försvinna på två år, även formellt.

Allt detta är för mig den viktigaste valfrågan. Yttrandefriheten på nätet måste bevaras. Svensk public service måste också reformeras i grunden. Det är nu uppenbart att SVT och SR inte klarar av sitt uppdrag att bedriva neutral politisk rapportering. Med nära 90% journalister som röstar vänster är detta helt enkelt omöjligt. Att vi som inte röstar vänster måste betala för deras propaganda är groteskt. Och detsamma kan sägas om presstödet.

Den som har läst vilka fem frågor jag betraktar som viktigast i detta val får själv dra sina slutsatser, men visst är det uppenbart att det är Sverigedemokraterna som utgör det främsta målet för vänsterns antidemokratiska kampanjer. Denna gräsrotsrörelse har många brister och i många viktiga frågor, framförallt Europafrågan, så har man gått fel. En röst på Sverigedemokraterna är heller ingen garanti för att yttrandefriheten bevaras, att den djupa staten undanröjs, eller att den skadliga antinationalismen får stryka på foten. Men utan SD skulle hoppet inte finnas alls.

För er som istället väljer M, så hoppas jag att ni kryssar Hanif Bali, vilket skulle skicka en stark signal till partiledningen på vilken fot man ska stå. Ni som röstar KD, gör gärna samma sak med Sara Skyttedal, som är den som tydligast uttalat stöd för samma tankar. En röst på MED eller AfS är sannolikt en bortkastad röst, tänk på det, även om det skickar en signal, så är årets val ett sådant ödesval att jag själv inte kan nöja mig med det.

Ni som röstar på L eller C röstar på en ny DÖ – eller omval. Gör inte det. Ni som röstar på S, Mp eller V: kan ni se er själva i ögonen och säga att ni är sanna demokrater?

PS. Det blir tårta om Mp åker ur, oavsett vad som händer i övrigt! DS.

1 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.