Den arabiska våren


Du har säkert hört och sett uttrycket i media och nyheter men kanske inte blivit insatt i vad den arabiska våren betyder eller vad det var som hände. Jag ska försöka reda ut det så den här artikeln är för dig som inte har full koll på det. Jag har försökt samla ihop information från flera olika källor och fann att den bästa informationen fanns på Wikipedia och i de referenser som finns längst ner.

Arabiska våren var en serie av politiska protestyttringar i arabiska länder i Nordafrika och på Arabiska halvön som inleddes 2010, med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i delar av den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorättssituationen. Sedan vintern 2011 spred sig upproret från land till land med olika resultat.

Den arabiska våren hade sitt ursprung i en händelse som inträffade den 17 december 2010 i Tunisien då den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn i protest mot sina egna levnadsvillkor. Många tunisier kände igen sig i Bouazizis livssituation. Detta blev starten på ett uppror i januari 2011 som spred sig från småstaden Sidi Bouzid till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tunis. Hundratals människor miste sina liv i oroligheterna som följde demonstrationerna.

Demonstrationerna spred sig till Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien i allt större utsträckning. Mindre eller relaterade demonstrationer förekom även i Marocko, Mauretanien, Saudiarabien, Turkiet, Oman, Irak, Kuwait, Jordanien, Djibouti, Somalia, Sudan, och Västsahara. Libyska inbördeskriget pågick under 2011, och Syriska inbördeskriget har pågått sedan 2011, där omfattande religionsförföljelse har orsakat stora flyktingströmmar till grannländer och bidragit till flyktingkrisen i Europa. I Egypten ökade religionsförföljelsen av kristna kopter, och militären återtog makten från en demokratiskt vald regering ledd av Muslimska brödraskapet och avrättade många av dess ledare. Tunisien var det enda land där arabiska våren ledde till att en auktoritär regim (enligt Demokratiindex 2010) ersattes av ett visst mått av demokrati (en s.k. demokrati med anmärkning 2014). De tidigare auktoritära styrelseskicken hade undertryckt etniska och religiösa motsättningar, konflikter mellan shia och sunni samt konflikter mellan araber och kurder. När statsbildningarna föll blossade de tidigare konflikterna upp igen. I Saddam Husseins Irak regerade sunni-minoriteten och förtryckte shia-majoriteten, men i demokratiska val tog shia-gruppen makten.

Bakgrund

Bakgrunden till upproren var en önskan om demokratisering, upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna och bättre levnadsvillkor i länder som var präglade av förtryck. Orsakerna till upproren varierade från land till land både på grund av olika historiska förutsättningar och skillnader i samhället och styrelsesätt. De flesta av ländernas regeringar uppfattades som korrupta och auktoritära. Spänningen mellan strävan efter revolter och avsaknad av regeringsreformer kan ha varit bidragande faktorer till protesterna.

Men vad var det som hände?
Tunisien

Den tunisiska revolutionen, också kallad jasminrevolutionen, slutade med att landets president Zine El Abidine Ben Ali avgick och flydde i exil till Saudiarabien. I sin frånvaro blev han i juni 2011 ställd inför domstol och dömdes till 35 års fängelse för stöld av statens egendom. Upproret hade ekonomiska och sociala orsaker. Utbredd arbetslöshet, särskilt bland de unga, ökande matpriser och brist på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter var några av orsakerna.

En annan orsak tillskrivs Wikileaks avslöjande av omfattande korruption i Tunisien samtidigt som befolkningen drabbades av lågkonjunkturen, och att denna information nådde det tunisiska folket via TV-kanaler såsom Al-Jazira, mobiltelefoner, samt sociala medier, mejl och annan Internetkommunikation, trots den tunisiska regimens försök till censur. Emellertid betraktas dessa medier av de flesta experter enbart som revolutionens verktyg, inte dess katalysator.

En övergångsregering etablerades fram till valet i oktober år 2011. Valet genomfördes fredligt och med en uppslutning av 90 % av väljarna. Den nya folkvalda församlingen skulle inom ett år utarbeta och anta en ny grundlag.

Egypten

I Egypten började upproret den 25 januari 2011 då tusentals demonstranter marscherade Kairos gator i protest mot president Hosni Mubaraks regim som varit vid makten sedan 1981. Denna dag blev senare kallad vredens dag. Demonstranterna marscherade till Tahrirtorget och slog läger. Inspirerade av upproret i Tunisien organiserades gatudemonstrationer och protester i januari och februari.

President Mubarak avgick 11 februari 2011 och högsta militärledningen tog över styret av Egypten fram till nästa presidentval. I det efterföljande valet den 28 november till Egyptiska parlamentets underhus blev den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet vinnare. Presidentvalet 2012 vanns av Frihets- och rättvisepartiets kandidat Muhammad Mursi som tillträdde den 30 juni 2012, och vars regering innefattade några ministrar från muslimska brödraskapet. Massiva protester uppstod mot Muhammad Mursis försök till grundlagsändring. Den 3 juli 2013 avsattes han av militären. Landet leddes nu på nytt av de väpnade styrkornas högsta råd och dess ordförande Abdul Fatah al-Sisi tillsammans med den militärt tillsatta presidenten Adli Mansour. Ett stort antal medlemmar av muslimska brödraskapet dömdes till avrättning eller livstids straff. Efter att han vunnit presidentvalet den 28 maj 2014 tillträdde Abdul Fatah al-Sisi som president den 8 juni.

Libyen

Även i Libyen utbröt uppror den 16 februari 2011. Upproret började i östra delen av landet med centrum i den näst största staden Benghazi och spred sig till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tripoli. I likhet med grannländerna krävde demonstranterna bättre levnadsvillkor och mer frihet samt uttryckte sitt missnöje med den auktoritära regimen. Muammar al-Gaddafi som hade styrt landet sedan 1969, slog ned upproret. Inbördeskriget pågick i ett halvt år, med omfattande strider om flera centrala städer.

Upprorsstyrkorna hade intagit den sista al-Gaddafi-kontrollerade staden den 20 oktober 2011 då al-Gaddafi avled efter skadorna han fått efter strid med rebelltrupperna. Det libyska upproret blev då också officiellt avslutat. Den nya staten föll dock snart sönder och 2014 utbröt ett nytt fullskaligt inbördeskrig. Landet styrs av två rivaliserande regeringar sedan 2014.

Algeriet och Marocko

Demonstrationer förekom också i Algeriet och Marocko. Demonstrationerna började i januari 2011 och eskalerade i februari. Bland annat på grund av att militären och kravallpolisen behöll sin lojalitet mot staten istället för att delta i upproret blev de inte lika omfattande som i grannländerna.

I Algeriet upphävdes den 24 februari 2011 undantagstillståndet som rått i landet sedan 1992. I Marocko lovade myndigheterna att reducera kungens makt. En folkomröstning hölls i Marocko i slutet av juni 2011 och de föreslagna ändringarna i grundlagen blev antagna.

Syrien

Det syriska upproret började med en protestmarsch i huvudstaden Damaskus i mars 2011. Man ställde krav om frigörelsen av politiska fångar. Ett center för upproret var staden Deraa i södra Syrien där det uppstod hårda sammandrabbningar mellan aktivister och säkerhetsstyrkor.

Regimen försökte att dämpa oron i landet genom att frige politiska fångar och president Bashar al-Assad avsatte regeringen. Vissa av fångarna var dock islamistiska extremister, när de släppte de islamistiska extremisterna anslöt de sig till upproret. Presidenten utlovade först demokratiska reformer. Han hävde den 19 april 2011 det undantagstillstånd i landet som varit i kraft sedan 1963, och inledde fria val 2012, men utövade samtidigt våld mot oppositionsgrupper.

Några länder gav ekonomiskt stöd till regeringen,[14] andra till etniska och religiösa oppositionsgrupper, och konflikten utvecklades till Syriska inbördeskriget.

Jemen

Den 27 januari 2011 samlades demonstranter på gatorna i Jemens huvudstad Sanaa och krävde att president Ali Abdullah Saleh skulle avgå. Trots att Saleh kungjorde att han inte ville ställa upp i nästa val 2013 fortsatte demonstrationerna och efter en månads protester öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna i Sanaa. President Saleh deklarerade att Jemen var i undantagstillstånd.

Jemens vicepresident Abd Rabu Mansur Hadi valdes till president och ersatte Ali Abdullah Saleh den 25 februari 2012.

Bahrain

I Bahrains huvudstad Manama samlades den 14 februari 2011 folkmassor för att protestera mot korruption och arbetslöshet och för att visa sitt missnöje med den regerande monarkin. Ett av huvudmålen var att uppnå större politisk frihet och inflytande för shiamuslimerna som var trötta på att bli styrda av den sunnimuslimska minoriteten. Den 15 mars 2011 deklarerade myndigheterna undantagstillstånd. Under undantagstillståndet, som varade till juni samma år, blev tusentals demonstranter, människorättsaktivister och journalister arresterade. Många blev ställda inför rätta inför nyupprättade militärdomstolar. Demonstrationer som krävde att dessa skulle bli frisläppta fortsatte under hösten 2011.

Protesterna fortsatte under 2012 och 2013. Kungahuset i Bahrain utlovade dialog och demokratiska reformer.

Andra länder
  1. I Libanon, Jordanien, Saudiarabien, Iran, Irak, Oman och Sudan förekom mindre proteströrelser som följt liknande mönster. Påverkade av utvecklingen i regionen krävdes mer demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna samt förbättring av levnadsvillkoren.
  2. Kung Abdullah II av Jordanien bytte ut premiärminister Samir Rifai mot Marouf al-Bakhit och gav denne i uppdrag att genomföra demokratiska reformer i landet.
  3. Sudans president Omar al-Bashir lovade att han inte skulle ställa upp för omval i landets nästa presidentval 2015.
  4. Sultanen av Oman, Qabus ibn Said, lovade att höja minimilönen för landets privata sektor.
  5. Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul Aziz utlovade höjda löner för landets offentliganställda och gav antydningar till vissa demokratiska reformer.
Den arabiska våren och sociala medier

När det stod klart att protesterna i Nordafrika och Mellanöstern inte var enskilda händelser som kunde kontrolleras av makthavarna spred sig en oro
i regionen. Eftersom länderna i regionen har vissa gemensamma drag slog den desperation och uppdämda förändringsviljan igenom på bred front.

Regionen MENA (Middle-East & Northern Africa) karakteriserades vid slutet av 2010 av länder med en relativt ung befolkning, hög arbetslöshet
(framförallt hos de unga), utbredd korruption och statsöverhuvuden utan respekt för mandatperioder och andra demokratiska pinciper. Denna
explosiva blandning av förutsättningar kom att explodera under de första månaderna av 2011. En faktor som ibland lyfts fram som avgörande för det snabba
händelseförloppet och den regionala spridningen av oroligheterna har varit användningen av sociala medier, framförallt Facebook och Twitter.

Dessa har varit viktiga, men som oppositionsledare och andra i de berörda länderna påpekat har sociala medier och internet haft funktionen av en
katalysator för protesterna. Det vill säga en faktor som underlättat snarare än skapat de demonstrationer som skakat världen.
Demonstrationer, som de som ägde rum i Libyen, Tunisien, Egypten och övriga länder är inget nytt fenomen. Den iranska revolutionen 1979 är ett
exempel på omfattande och omstörtande demonstrationer organiserade utan tillgång till vare sig sociala medier eller internet. Det som däremot särskiljer den arabiska våren från andra proteströrelser och demonstrationer är det faktum att protesterna omfattat en hel region. Denna typ av fenomen har tidigare varit begränsade till enskilda länder.

Konsekvenser för Sverige

Situationen i norra Afrika har direkta konsekvenser för Europa och Sverige. Då länderna i norra Afrika varit viktiga handelspartners och på senare år även politiska utbyten har omvälvningarna kommit att förändra den säkerhetspolitiska, såväl som den ekonomiska kartan för de europeiska länderna.

Det land som dragit till sig störst utländskt intresse är Libyen. Libyen som har enorma olje- och naturgasresurser var under överste Muammar Gaddafi en allierad just i frågor som rörde oljeutvinningen men även i hanteringen av afrikanska migranter till Europa.

Även om Gaddafi fram till 2005 arbetade för att få tillgång till kärnvapen och den libyska säkerhetstjänsten visat sig stå bakom flera internationella terrordåd, har relationerna till västvärlden varit förvånansvärt goda. Men de goda relationerna förbyttes till allt starkare fördömanden i takt med att Gaddafi med allt brutalare metoder visade att han inte tänkte lämna ifrån sig makten.

I och med att Gaddafi använde våld mot demonstranterna agerade det internationella samfundet via FN, och införde en så kallad flygförbudszon över Libyen.

Händelseutvecklingen kom efter inrättandet av flygförbudszonen att likna ett regelrätt krig med Gaddafitrogna styrkor på ena sidan och de oppositionella rebellerna samlade under det Nationella övergångsrådet (National Transitional Council) på den andra, innan Gaddafi till slut dödades av sina motståndare. (USA)

Även om situationen i Libyen har utvecklats på ett dramatiskt sätt har de andra länderna i regionen också sett genomgripande förändringar som i vissa fall kostat många människoliv. Situationen i Syrien är minst sagt ansträngd. Landet styrs, precis som
Libyen gjorde, av en oberäknelig despot, Bashar al-Assad. Assad visade med fruktansvärd tydlighet att han inte tänkte tillåta någon opposition, eller
några oppositionella demonstrationer. Stridsvagnar, krypskyttar och artilleri
sattes in mot obeväpnade demonstranter. Situationen i Syrien har utvecklats annorlunda än i Libyen, mycket på grund av händelseutvecklingen i just Libyen. Medan framförallt Ryssland och Kina valde att lägga ned sina röster då flygförbudet över Libyen beslutades i säkerhetsrådet har de varit mycket mer resoluta när det gäller insatser gentemot Syrien. FN har varit bakbundet av interna stridigheter då främst Kina och Ryssland
varit tydliga med att det inte är acceptabelt med utländsk inblandning i Syrien.

De har också varit kritiska till, och i vissa fall stoppat, sanktioner och sanktionsförslag mot Syrien och Assad. Det geopolitiska läget, och det faktum att Assad har allierade i regionen (främst Iran) gör att utvecklingen i Syrien skiljer sig från Libyen.

Den arabiska våren är, bortsett från internationella interventioner, ett folkligt uppror som mycket väl kan komma att innebära en dramatisk förändring av den politiska scenen i regionen för lång tid framöver. Regionen var redan innan omvälvningarna en politisk och säkerhetsmässig krutdurk. Israels närvaro, och det amerikanska intresse som detta medfört, har haft stor påverkan på politiken.

Dagens MENA-region visar upp markanta skillnader i resultat av de senaste årens folkliga uppror. I vissa länder, framförallt Tunisien men till viss del också Egypten och Libyen, har demokratiska val hållits. I andra länder, framförallt Syrien, har landet dragits in i ett förödande inbördeskrig. Och för ytterligare andra länder, exempelvis Algeriet, Bahrain och till viss del Jemen, har situationen återgått till hur den var innan upproren.

Kraften i det folkliga uppror som i vissa länder tvingat bort presidenter som suttit vid makten i decennium är stor. Så pass stor att utvecklingen oroar andra totalitära regimer. I Kina följs händelseutvecklingen noggrant och det finns en rädsla för att ett liknande uppror skulle kunna ske där.

bar2

Referenser, källor och hänvisningar:

Wikipedia

At least 3,000 dead in Libya: rights group

Stora nyhetshändelser i fokus på utrikesdagen

Historisk förändring i arabvärlden

Demokratiindex 2010

Demokratiindex 2014

How do Islamic extremists get power in the Middle East?

Egyptian Revolution: A Demographic Structural Analysis

Uprisings in the Region and Ignored Indicators.

The Internet and Muhammad Bouazizi

Wayback Machine

The dangers of social media revolt

http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Libyen/Fordjupning-Libyen/

http://edition.cnn.com/2013/08/29/world/meast/syria-iran-china-russia-supporters/

http://www.reuters.com/article/2013/05/31/us-syria-crisis-saudi-insight-idUSBRE94U0ZV20130531

Hadi sworn in as Yemen's new president

Arabiska våren bryter ut – kallas ”Twitter- och Facebookrevolution 

Britain calls for Egypts new leaders to establish democracy

Hague: Iran must show restraint

David Cameron arrives in Egypt to meet military rulers

Oil price rising to dangerous levels for economy

Suez Canal Workers Join Broad Strikes in Egypt

Al Jazeera Enrages Dictators

Den arabiska våren i Mellanöstern och Nordafrika - rapport från MSB (.pdf)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.