”Linda” – En mamma som förlorar sin son.

"Pojken på bilden har inget med artikeln att göra!"

(Obs! ”Pojken på bilden har inget med artikeln att göra”)


Det här är en artikel om en vän till mig. Den handlar om en kvinna och hennes kamp för sin son. För att skydda henne och hennes familj, använder jag fingerade namn i artikeln. Vi kallar henne ”Linda” och hennes son för ”Hampus”. ”Linda” har även en dotter i tonåren som vi kan kalla ”Sandra”.

Första gången jag kom i kontakt med ”Linda” var för ungefär ett år sedan, hon befann sig då i en mycket svår situation ekonomiskt. ”Linda” har en genetisk muskelsjukdom som gör att hennes kropp sakta försvagas och leder och muskler tar mycket stryk. Även hennes dotter ”Sandra” har samma sjukdom då den är ärftlig.

På grund av hennes sjukdomsbild har hon haft svårt att arbeta och när försäkringskassan så utförsäkrade henne var det en katastrof för familjen, hon hotades till slut med vräkning. Det var då jag kom in i bilden. Med lite hjälp och stöd och många generösa bidrag lyckades vi samla ihop medel för att rädda ”Lindas” situation och det akuta problemet kunde avhjälpas.

Under tiden låg hon dessutom i tvistemål med sin sons pappa. Tvist om vårdad.

”Linda” misstänkte tidigt efter skilsmässan med fadern att allt inte stod rätt till och snart började sonen ”Hampus” 7 år uppvisa oroväckande sexuellt beteende. ”Linda” började misstänka att pojken utsattes för sexuella övergrepp.

Pojken blev introvert och ville inte besöka sin pappa, han uppvisade blånader på kroppen och även sår på ”privata” delar av kroppen och han började berätta om våld och övergrepp. ”Linda” anmälde. Flera gånger.

Pappan har ”kontakter” och har lyckats kringgå utredningar från både polis och kommun. Men det har visat sig klart och tydligt att ”Hampus” är utsatt för våld och sexuella övergrepp. Han har själv kunnat berätta om det.

Nu har pappan fått vårdnaden om sonen trots att både polis och kommun vet om vad som sker men väljer att inte skydda pojken.

När jag pratar med ”Linda” säger hon:

”Jag har aldrig upplevt något mer smärtsamt. Detta är för mig inte uthärdligt. Det är overkligt och jag befinner mig själsligt utanför min kropp sedan september då jag fick veta att min 7 åriga son är utsatt för incest/ våldtäkt i sitt hem.”

”Det är den svåraste förlust jag gått igenom. Mitt barn lever (än så länge), men jag har förlorat rätten att få vara delaktig i hans liv och får inte längre ha honom hos mig.”

Det som skett är inget nytt, det sker hela tiden. ”Linda” berättar att hon känner till många fall där kvinnor förlorat sina barn och vårdnaden gått till en far som är pedofil. Hon ger mig flera länkar till olika artiklar som jag läser och kan konstatera att hon har helt rätt.

”Jag går igenom detta, jag upplever detta.” Säger Linda till mig.
”Min son tas ifrån mig för att jag skyddade honom efter att han berättat att han är utsatt för våld och sexuella övergrepp.”

”Jag beordrades att skydda honom både av polisen, Kvinnojouren, Bup och kommunen. Det finns mycket stödbevisning och flera orosanmälningar sen många år tillbaka från olika håll som bekräftar våld och sexuella övergrepp. Men då åklagaren inte prioriterade vårt fall gick bevisning förlorad och åklagaren väckte därför inte åtal. Nu får pappan ensam vårdnad och jag kommer endast få träffa mitt barn med övervakning i kommunhuset då dom annars befarar att jag kommer hålla kvar honom.”

”Hampus” trodde att han skulle få hjälp när han berättade för sin mamma, som kontaktade socialen och polisen. Men det slutade med att han inte får behålla sin mamma och att inga insatser görs för att skydda honom eller hjälpa honom.

”Linda” kontaktade traumaenheten som bedömde att han är svårt traumatiserad och visar tydliga tecken på sexuella övergrepp men trots det får han ingen komplett traumautredning. Kommunen skiter i det och lyssnar istället på pappan som med lögner lyckats vända hela ärendet mot ”Linda” och hennes sjukdomsbild och oförmåga att arbeta.

”Hampus” lämnas åt sitt eget öde. Han är 7 år…

Problemet med den här typen av fall är stort men media uppmärksammar det inte. Regering och kommuner vill inte att det ska komma ut. Det mörkas och hyschas. Som mamma står ”Linda” nu helt maktlös efter en lång kamp för att få stöd och skydd från kommun och polis.

Under vårt samtal blir det svårare och svårare för ”Linda” att prata, hon är uppriven och gråter.

”Jag vägrar skammen som nu läggs över mig av svenskt rättssystem, kommunen och oförstående människor. Rättsprocessen är det mest förnedrande jag gått igenom och jag vet inte hur jag ska klara fortsättningen.” Säger hon med låg röst.

”Jag är rädd”.

Gärningsmannen (pappan) får stöd och skyddas av både kommunen och rätten. ”Hampus” fråntas sina mänskliga rättigheter och blir bestraffad. Inget som helst stöd ges till honom.

”Tror människor på fullaste allvar att en mamma ska kunna hantera det här utan stödinsatser? Tror dom på fullaste allvar att en pojke ska kunna utvecklas normalt utan vård, stöd och hjälp efter att blivit utsatt? Hur ska mitt barn överleva det här, hur ska jag överleva det här?Säger ”Linda” upprivet med gråten i halsen.

Vi tar en liten paus igen och när vi återupptar samtalet frågar jag ”Linda” hur deras äktenskap var.

”Linda” berättar att mannen ifråga har utsatt henne för sexuellt våld, han har misshandlat henne både psykiskt och fysiskt, försökt köra ihjäl henne och hotat henne till livet så många gånger att hon inte längre minns hur många gånger det varit.

”Min dotter har skador för livet efter att misshandlats i 12 år men han är inte hennes pappa.” berättar hon.

Det är alltså numer gärningsmannen som avgör om ”Linda” ska få se sin son eller om hon överhuvudtaget ska få vara delaktig i sitt barns liv. En gärningsman ”Linda” är livrädd för, en man som misshandlat familjen sedan 2003 och som hon flytt ifrån tre gånger men aldrig undkommer.

”Han kontrollerade mig och min dotter, allt vi gjorde. Han förföljer oss och gör oss konstant illa. Senaste gången vi flydde från honom, flydde vi 18 mil. Min son befinner sig alltså 18 mil ifrån mig ensam hos sin pappa som förgriper sig på honom”. Säger hon.

Vi får ta en ny paus i samtalet då ”Linda” inte orkar prata mer på en stund. Hon är trött både mentalt och kroppsligt, henens sjukdom sätter sina spår och vårt samtal är mycket upprivande.

När vi återupptar samtalet är hon väldigt trött och behöver lägga på. – Men innan vi avslutar säger hon:

”Jag vägrar att tystas och jag vägrar att låta mig behandlas så här illa! Jag har inte längre något att förlora på att skrika min hals hes. Dom har tagit mitt barn ifrån mig. Jag har nu fått möta min största rädsla, jag har förlorat mitt barn!”

”Jag har som sagt inte längre något att förlora. Att mitt barn blivit våldtagen är det värsta som kan hända i livet. Jag kommer skrika tills jag inte kan skrika mer om det så leder mig in i döden”.

När vi avslutat samtalet sitter jag tyst för mig själv en lång stund och försöker samla tankarna, jag är skakad av ”Lindas” berättelse trots att jag känt till kampen under det senaste året. Jag hade hoppats på en helt annan utgång av hennes kamp än detta.

När jag nu skrivit klart den här artikeln sitter jag och skakar i kroppen, mina händer darrar och mina fingrar känns stumma, att skriva det här var svårt, att skriva det så att du som läser det ska kunna känna nånting av ”Lindas” smärta. Jag hoppas att du som läst detta vill skänka ”Linda” och ”Hampus” en tanke.

Jag lägger även till en av de artiklar som ”Linda” gett mig. Det är en artikel skriven av Agneta Bravélius på Elaine Eksvärds blogg Mama.

Misstänkt pedofil får vårdnaden om sina barn

 

 

One comment

  • Fy fan vad detta verkar vara vanligt det är en sådan ondska mot barn och oskyldiga föräldrar som hamnar i klorna på dessa jävla förbannade levande döda själar jag kallar för psykopater.

    Psykopater styr vår värld det är beviset hela tiden när det blir så här i ett land i en stad i ett fall för pga det så vet vi att det är så många fler liknande fall vi har läst om så detta är vardag för världen i psykopaternas våld.

    Betyder detta att vi ska acceptera detta då bara för att det bevisar sig vara mer och mer vanligt???

    Självklart inte, utan nu vet vi att detta är satt i system och då vet vi att det är systemet som vi måste attackera.

    Alltså att gå till allra (högsta ort) och hoppas på att det trots allt emot alla odds finns nån medmänsklighet kvar?

    Att överklaga för detta måste få ett slut, oskyldiga människor ska inte behöva stå ut med psykopaternas härjningar.

    Det är inte något vi kan blunda för och detta är vår hemska vanliga värld i deras våld och däri vill inte vänliga själar vara det vet jag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.