Krönika

Varför är arbetslösheten så hög bland medlemmar från fredens religion?


arbetsformedlingen-992-jpg

Här i Sverige har det varit många turer kring ett uppsving för den ”professionella offer industrin” när det kom fram att muslimer är mer diskriminerade på arbetsmarknaden än någon annan minoritet. Men glädjen blev kortvarig där när det visade sig att det inte hade något med hudfärg eller ras att göra.

Hinduer, kineser eller andra minoritetsgrupper verkade inte ha samma problem. Varför det skulle vara så, kan jag bara gissa mig till.

Kanske är det för att andra grupper inte är lika kända för att skapa problem på arbetsplatsen, genom att kräva att bli särbehandlade, och genom att ropa rasist om någon protesterar. Jag vet inte säkert, och påstår inte att det skulle vara så. – Jag bara kastar ut det som en idé. Det var det första som slog mig, av någon anledning.

En bra sak med den här nyheten är att de muslimska aktivister som betecknar varje kritisk åsikt som ett hatbrott inte behöver koka ihop en massa bluffstatistik och servera den till media, som sväljer den för att sedan kräkas ut den i oförändrat skick, (vilket blir en trevlig förändring för dem), för i rättvisans namn så förefaller det faktiskt ha förekommit viss diskriminering.

Men vi ska nog inte utgå från att denna alltid beror på intolerans och fördomar i motsats till, till exempel, en genomtänkt bedömning grundad på observationer och erfarenheter.

Faktum är att det i dagens Sverige finns en uppfattning att man tar en större risk om man anställer en muslim eftersom de är mer benägna att ställa till problem genom att kräva särbehandling och sätta igång ett himla väsen om de inte får som de vill.

Den uppfattningen har inte kommit från intolerans eller fördomar eller rasism, utan för att alltför många muslimer tidigare har gjort sin religion till ett plågoris på arbetsplatserna, vilket fått folk att bli på sin vakt. Vi ser ju regelbundet hur det krävs särbehandling på olika sätt, klädsel, bönerum osv. osv. Sist var det väl SAS som drabbades, men där fick man alltså rätt. Det var inte fel av SAS att ha det uniformskrav man hade.

Människor vet att muslimer är mer benägna att vilja klä sig opassande för jobbet, eller att vägra utföra vissa delar av jobbet av religiösa skäl, och att sannolikheten är större att de drar arbetsgivare inför rätta om de inte vill samarbeta. Och ingen behöver den typen av problem, i synnerhet inte ett litet företag som kan råka illa ut finansiellt genom en dyrbar rättsprocess.

Detta är orsaken till den höga muslimska arbetslösheten. Det är inget mystiskt, och det är ingen fobi inblandad. Det var i själva verket oundvikligt att detta skulle visa sig vara fallet.

Om man har två kandidater med samma kvalifikationer, men den ene vill ha särbehandling men inte den andre, vem ska man då anställa? Den som vill att arbetsplatsen anpassas till hans religion, eller den som bara vill sköta sitt jobb?

En knepig fråga, inte sant?

Det finns också en uppfattning (rätt eller fel) att om man kallar en muslim till en intervju, finns risken att man blir tillrättavisad ifall man inte anställer honom/henne.

Den här situationen har uppkommit efter absurda händelser, som det väl-publicerade fallet för några år sedan, då en muslimsk kvinna nekades jobb på en frisersalong eftersom hon insisterade på att ha huckle på jobbet, och inte visa sitt eget hår, vilket är en viktig del av jobbet.

Hon gick till en skiljedomstol där hon beviljades ett skadestånd på 30,000 kronor för sårade känslor, vilket nästan drev salongen i konkurs.

30,000 kronor i kompensation för att nekas ett jobb som man själv aktivt har gjort sig olämplig för. Snyggt jobbat!

Men den sortens händelser inträffar bara första gången för vi har gjort allt vi kan för att uppmuntra muslimer att tro att deras religion har företräde över allt annat i vårt samhälle.  Och det är därför det är enbart från islam som en kvinna kan ha fräckheten att insistera på att få undervisa med ansiktsmask på sig, eller en sjuksköterska som vill lämna en äldre kvinna att dö på en sjukhusbår för att han är upptagen av att be, eller sjukhuspersonal som inte tänker följa enkla hygienregler för att det sårar hennes ärbarhet.

Och inte sällan hör vi om en förmodat rättrogen muslimsk kassörska i ett köpcentrum som bestämmer sig för att besvära alla genom att vägra hantera öl eller griskött, när en rättrogen muslim aldrig skulle jobba för en otrogen över huvud taget, eftersom det är haram (otillåtet).

Och de vet att det är otillåtet, men bortser från det för pengar. De har fräckheten att förvänta sig av alla andra att de ska ta deras religion på allvar när de inte ens gör det själva.

Men min egen favorit av undergivenhet mot islam måste ändå vara att få be på jobbet. Det är en riktig goding det.

Innan islam kom till Sverige och började trycka sig in i allas ansikte (och kalla oss rasister om vi protesterade) skulle alla som föreslog ett bönerum på en arbetsplats ha uppfattats som en knäppgök. – De borde fortfarande uppfattas på samma sätt.

Om du måste be på jobbet, så är du en idiot. – Oavsett vilken religion eller vilken Gud du måste be till. Du är en excentriker som vill ha uppmärksamhet. Det är något fel på dig, och du borde söka upp en psykiater.

Du förtjänar ingen respekt. Du förtjänar förlöjligande. Du är inget annat än en jäkla plåga för alla omkring dig.

När du ligger där med huvudet på golvet och röven i vädret, så himlar alla med ögonen bakom din rygg. Alla tycker att du är en självupptagen vidskeplig idiot, men de säger inget, för de vill inte bli orättfärdigt anklagade för rasism, och kanske förlora jobbet.

Bönepauser på jobbet. Vad blir nästa grej? – Offra ett får i slutet av ramadan, under betald arbetstid? Ska det snart också göras på arbetsplatsen? undrar jag.

Jag vet, låt oss vara öppna och mera inkluderande. (Det är bra att vara inkluderande.) Låt oss uppmuntra dju-dju-ritualer på arbetsplatsen, och regndanser. Låt oss välkomna voodoo-dockor och krympta huvuden på jobbet, bara för mångfaldens skull.

Vaddå, ”Finns det inga huvudjägare i Sverige”? Varför har vi uteslutit dem? Jag trodde alla kulturer var jämlika. – Vad är vi för några, rasister? Ja visst, det är vi, eller hur? Jag glömde nästan bort det.

Det är mycket enkelt, faktiskt. Den muslimska arbetslösheten kommer att minska när muslimer börjar visa lite mer respekt för det samhälle som de har valt att bosätta sig i, och sluta uppföra sig som om deras religion har rätt att bli särbehandlad på alla andras bekostnad.

Det är inget mystiskt med detta, det är ingen fobi inblandad, och det är inte det minsta rasistiskt. Det är bara sunt förnuft.

 

Kategorier:Krönika, Politik, Religion

1 reply »

  1. Wow så bra skrivet och det finns väl ingen som inte kan hålla med om detta. Helt klart vill eller vågar ingen arbetsgivare anställa en person med alla dessa kriterier för att det bara kan bli problem och ekonomiska kostnader för denne, ett helt sunt tänkande att själva välja vem de vill anställa

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.